Betraktelse - Ung och kristen

Här är texten jag skev inför min betraktelse som jag höll igår kväll. Allt gick jättebra, så läs och begrunda!

Man kan aldrig vara för ung eller för gammal för att tro. Tro är någonting väldigt personligt, det handlar om en relation med Gud. Därför är det svårt att prata om hur det är att vara ung och kristen, precis som det är svårt att säga hur det är att vara gammal och kristen. Jag kan ju bara säga hur det är att vara jag och kristen.

För mig är min tro det viktigaste jag har, den betyder allt, mer än vad jag någonsin kan beskriva. Det är märkligt, att ett ord som tro, bara tre små bokstäver, kan rymma så mycket att inte alla andra ord i hela världen egentligen kan förklara det. 

Att kalla sig kristen är inte alltid helt enkelt. Det finns alltid människor som är skeptiska och kritiserande på olika sätt. Det finns personer som tror sig har rätt att begränsa oss i vår relation till Gud, som sätter upp gränser och ställer krav, som får oss att tro att vi måste prestera olika saker eller att vi måste ha kunskap om precis allting och förstå allt och vara på ett visst sätt för att kunna ha en relation till Gud.  Ibland kan det också vara jag som begränsar mig själv på det sättet, fast jag vet att tro inte är prestation. För Gud finns det inga gränser, Guds kärlek är gränslös och gäller för alla, oavsett ålder eller bakgrund eller vad som helst. Inget kan skilja oss från Guds kärlek. Självklart är det viktigt med kunskap, men hade det viktigaste varit att veta allt och göra allting rätt och prestera hela tiden, vem hade då klarat av att kalla sig kristen?

Ganska ofta när någon får reda på att jag är kristen får jag också en del frågor, och ganska ofta är det frågor som börjar ”Måste du...” eller ”Får du…”. Som om att vara kristen innebär massor av måsten och förbud mot saker. Återigen, ett försök att få tron till något som begränsar. Det tycker jag känns så märkligt och främmande, för jag upplever det precis tvärtom. Min tro är en så stark trygghet, och den tryggheten, den stadiga grunden, gör att jag vågar ta risker och utmana mig själv. Tro är tillit, och jag upplever att när jag öppnar mig för tron och litar på att Guds kärlek bär mig, då händer det något. Jag vågar fast jag kanske är rädd. Tron, tilliten, är starkare än rädslan. Det öppnar för massor av möjligheter. Jag vet att jag aldrig är ensam, Gud är alltid med, oavsett vad.

Gud älskar mig, och Gud älskar alla människor, Gud älskar hela jorden, hela sin skapelse. Det är supercoolt, för det gör att jag kan se min del i ett mycket större sammanhang och får del i en unik gemenskap som inte grundar sig i statustänkande. Grunden är Kristus och i gemenskapen med honom bjuds vi också in till gemenskap med varandra. Som i nattvarden, som vi delar tillsammans, ”så är vi, fastän många, en enda kropp, ty alla får vi del av ett och samma bröd”. 

Gemenskapen med andra får vi inte bara här inne just nu, den sträcker sig över hela världen. Hela den världsvida kyrkan och alla kristna i alla tider, som är, har varit och ska komma. Det är jätte, jätte, jätte många. Visst kan det vara lätt att tänka att det inte finns så många som kallar sig kristna. Eller i alla fall att det inte finns så många unga som kallar sig kristna. Det kanske verkar så om man ser det i ett litet perspektiv. Men försök se ett större perspektiv. Jag deltog nyligen i ett möte i Tyskland med ungdomar från hela världen och från olika kyrkor. Vi var omkring 30-40tusen personer. Så jag vet med säkerhet att det finns andra kristna ungdomar än jag.

Tro är spännande. Jag vet inte vem jag skulle vara utan min tro. Att sluta tro skulle vara som att sluta andas. Det går inte. Testa att bara sluta att andas. Det går kanske att hålla andan ett kort tag, men sen måste man ta ett andetag, det går inte att låta bli. Så är det för mig när det gäller att tro. Jag kan inte låta bli.