Nya favoriten!

Jag måste bara tipsa om min nya favoritdryck, nämligen Aloe Vera Drycken. En fantastiskt god och spännande dryck. Den innehåller massor av små bitar av Aloe vera, och jag kan inte låta bli att tycka att det gör det extra roligt att dricka den, jag är lite barnslig på det sättet, är det roligt blir det gott. Kan rekommendera den, testa i alla fall, även om ni är skeptiska. Den finns på Pressbyrån och 7Eleven och kostar runt 25 ;-

bilden är hämtad från denna address 

Betraktelse - Ung och kristen

Här är texten jag skev inför min betraktelse som jag höll igår kväll. Allt gick jättebra, så läs och begrunda!

Man kan aldrig vara för ung eller för gammal för att tro. Tro är någonting väldigt personligt, det handlar om en relation med Gud. Därför är det svårt att prata om hur det är att vara ung och kristen, precis som det är svårt att säga hur det är att vara gammal och kristen. Jag kan ju bara säga hur det är att vara jag och kristen.

För mig är min tro det viktigaste jag har, den betyder allt, mer än vad jag någonsin kan beskriva. Det är märkligt, att ett ord som tro, bara tre små bokstäver, kan rymma så mycket att inte alla andra ord i hela världen egentligen kan förklara det. 

Att kalla sig kristen är inte alltid helt enkelt. Det finns alltid människor som är skeptiska och kritiserande på olika sätt. Det finns personer som tror sig har rätt att begränsa oss i vår relation till Gud, som sätter upp gränser och ställer krav, som får oss att tro att vi måste prestera olika saker eller att vi måste ha kunskap om precis allting och förstå allt och vara på ett visst sätt för att kunna ha en relation till Gud.  Ibland kan det också vara jag som begränsar mig själv på det sättet, fast jag vet att tro inte är prestation. För Gud finns det inga gränser, Guds kärlek är gränslös och gäller för alla, oavsett ålder eller bakgrund eller vad som helst. Inget kan skilja oss från Guds kärlek. Självklart är det viktigt med kunskap, men hade det viktigaste varit att veta allt och göra allting rätt och prestera hela tiden, vem hade då klarat av att kalla sig kristen?

Ganska ofta när någon får reda på att jag är kristen får jag också en del frågor, och ganska ofta är det frågor som börjar ”Måste du...” eller ”Får du…”. Som om att vara kristen innebär massor av måsten och förbud mot saker. Återigen, ett försök att få tron till något som begränsar. Det tycker jag känns så märkligt och främmande, för jag upplever det precis tvärtom. Min tro är en så stark trygghet, och den tryggheten, den stadiga grunden, gör att jag vågar ta risker och utmana mig själv. Tro är tillit, och jag upplever att när jag öppnar mig för tron och litar på att Guds kärlek bär mig, då händer det något. Jag vågar fast jag kanske är rädd. Tron, tilliten, är starkare än rädslan. Det öppnar för massor av möjligheter. Jag vet att jag aldrig är ensam, Gud är alltid med, oavsett vad.

Gud älskar mig, och Gud älskar alla människor, Gud älskar hela jorden, hela sin skapelse. Det är supercoolt, för det gör att jag kan se min del i ett mycket större sammanhang och får del i en unik gemenskap som inte grundar sig i statustänkande. Grunden är Kristus och i gemenskapen med honom bjuds vi också in till gemenskap med varandra. Som i nattvarden, som vi delar tillsammans, ”så är vi, fastän många, en enda kropp, ty alla får vi del av ett och samma bröd”. 

Gemenskapen med andra får vi inte bara här inne just nu, den sträcker sig över hela världen. Hela den världsvida kyrkan och alla kristna i alla tider, som är, har varit och ska komma. Det är jätte, jätte, jätte många. Visst kan det vara lätt att tänka att det inte finns så många som kallar sig kristna. Eller i alla fall att det inte finns så många unga som kallar sig kristna. Det kanske verkar så om man ser det i ett litet perspektiv. Men försök se ett större perspektiv. Jag deltog nyligen i ett möte i Tyskland med ungdomar från hela världen och från olika kyrkor. Vi var omkring 30-40tusen personer. Så jag vet med säkerhet att det finns andra kristna ungdomar än jag.

Tro är spännande. Jag vet inte vem jag skulle vara utan min tro. Att sluta tro skulle vara som att sluta andas. Det går inte. Testa att bara sluta att andas. Det går kanske att hålla andan ett kort tag, men sen måste man ta ett andetag, det går inte att låta bli. Så är det för mig när det gäller att tro. Jag kan inte låta bli.

Det löser sig

Det här med disciplin eller ordning och reda har nog aldrig varit min grej riktigt. Jag är expert på att hitta på andra saker att göra än det jag borde. Det negativa med det är förstås att jag inte gör det jag ska, men det finns faktiskt positiva sidor av det också.

Jag har till exempel suttit några kvällar nu och försökt skriva på min predikan. Det är lite knivigt, men egentligen inte jättesvårt, och jag närmar mig någonting färdigt nu. Men det har tagit betydligt mycket längre tid, eftersom jag när jag sitter där vid skrivbordet studsar upp ungefär en gång i minuten. Jag ska bara hämta ett tuggummi, jag ska bara lägga den där tröjan i tvättkorgen, jag ska bara tända lampan, jag ska bara kolla om jag har den där boken i bokhyllan, jag ska bara...

Nu till det positiva. Under de här dagarna har jag, förutom att jag nästan skrivit klart predikan, också lyckats limma ihop två trasiga tavelramar och hänga upp på väggarna, bäddat rent sängen, packat upp massa böcker från lådor, tvättat massor, strykt kläder, torkat av bänkytor och hyllor... Saker som jag borde ha tagit tag i tidigare, men inte gjort på grund av bristande disciplin. Ironiskt?

Så nu har jag ett finfint rum med tavlor på väggarna, och till kvällen kommer predikan att vara färdig. Det löser sig alltid på något sätt.

Mitt rum, sängen och byrån

Mitt rum, skrivbordssidan

Tror att Ronja någon gång nämnde att enligt Feng-Shui-nånting så ska man inte ha religiösa symboler i sovrummet. I sådana fall är jag nog rätt körd, för jag tror jag har någonstans kring 20 stycken. Men jag sover gott och känner mig fridfull, så det är nog inga problem.

Full fart

Det är mycket i luften nu. Vem hade kunnat tro att det var så mycket att göra när man egentligen inte gör någonting. Jag var lite orolig när jag slutade skolan förra terminen, att jag bara skulle vara fast hemma i väntan på att åka igen. Tre månader med säng-hundpromenad-stall-soffa-säng. Men så har det lyckligtvis inte blivit. Det är visserligen en hel del med hundarna och stallet, precis som jag hade räknat med, men jag har lyckats få mycket runtomkring också som balanserar upp tillvaron.
För det första har jag köpt ett medlemskort på simhallen, så jag tar mig iväg och simmar runt 40 minuter per dag.  Simning är bra, lite egen tid, och vattnet kopplar bort hjärnan. Så är man härligt seg i kroppen ett tag efteråt också, och då kan man sitta i den varma bastun.
Förutom simmandet har jag varit en del i kyrkan. Senast idag var jag och hjälpte till att fixa lite djurdräkter inför en stor barnmusikal den 5 februari. Det kommer bli superhäftigt, så har ni möjlighet så kom till Norrtälje kyrka 5 feb klockan 16.00! Kan avslöja att vi kommer ha allt från nyckelpigor och myror till apor och fåglar som springer omkring, samt en hel del häftiga grejer.
På onsdag är det Pop- och Gospelgudstjänst. Jag ska predika! Och ja, jag är lite nervös. Har massor av lösa tankar och meningar i huvudet, så helgens projekt är att få ihop allt till någon typ av begriplighet. Vi får se om det blir klart...
Något som är klart, det är resan till Taizé. Alla mail är skickade fram och tillbaka, och flygbiljetterna bokade. Jag åker den 18 mars, och landar vid 13-tiden i Paris. Sedan ska jag på något sätt ta mig från flygplats till tågstation, hitta en tågbiljett till rätt plats, och sedan ta mig därifrån till rätt buss. Hm, ja jag tänker inte noja över det än. Det tar vi längre fram.
Däremot måste jag försöka åka ner mot Helsjön och hälsa på en sväng, innan alla åker iväg till Egypten. Får se när det finns möjlighet till det.

Resångest

Nu är det på gång. Den senaste veckan har det mailats fram och tillbaka mellan mig och Taizé. Nu är det bekräftat att jag får komma dit. Jag ska bara meddela när och anmäla mig. Bara. Det är just det. Jag har suttit och försökt komma på först och främst vilket datum jag vill åka. Någon gång i mars. Först var jag inne på att jag skulle vänta till efter den 15:de, eftersom jag då skulle hinna skicka iväg min högskoleansökan innan jag åkte, men nu är jag inte lika säker längre. Kollade nämligen lite flyg, och det bästa hade då varit att åka den 18:de, men då var det svårt att hitta flyg.
Flyget måste ju nämligen vara i Paris/Lyon/Genéve rätt så tidigt, eftersom jag sedan måste byta till tåg, och sedan en lokalbuss, innan jag är framme.
Jag hatar att resa.
Missförstå mig inte nu, jag älskar att vara på olika platser på vår jord och träffa olika människor, vara med om upplevelser, osv. Men jag hatar momentet att ta mig från ena platsen till den andra. Särskilt om det handlar om längre resor, som med flyg eller tåg. Nu är det kombinationen av allt detta; först flyg (ångesten att vara i tid, checka in, hålla koll på pass och biljett, hitta rätt gate osv), sedan tåg (hitta från flygplatsen till tåget, ha koll på biljetten, hitta rätt tåg, veta var jag ska vara, var jag ska gå av), och sedan byta till buss (hitta från tåget till bussen, hitta rätt buss, kliva på betala, veta vart jag ska gå av), på tåget och bussen är det huvudsakliga språket dessutom franska, man kan ju dö av mindre, jag talar inte ett ord franska. Och jag åker helt själv! Tider, platser, kontroll, ansvar, allt detta gör att jag mår illa. Därför hatar jag att resa.
Jag fattar ärligt talat inte hur jag ska fixa det här. Men på något sätt ska det väll gå.

Den tudelade människan

Jag har funderat på detta ett tag, och nu ska jag försöka skriva av mig lite av dessa tankar.

När jag nu över nyår deltog i Taizés Europamöte i Berlin, tillhörde jag en värdförsamling med en kyrka som var en minneskyrka över de som dött som motståndare i ett hemskt fängelse inärheten. På väggarna i kyrksalen hängde flertalet målningar inspirerade av fängelset och avrättningsrummet. Flertalet av dessa målningar är hemska och mörka, trots att det på en del av dem går att skymta hopp och ljus.
På målningarna ser man fångväktare och bödlar, tyska soldater. När man står framför dessa målningar, eller när man står i det faktiska rummet där alla dessa människor avrättats, är det svårt att inte känna frustration och avsky. Jag blir förtvivlad över människans kapacitet till ondska och hemskheter!
Samtidig, under mötet i Berlin, möttes vi av en annan bild. Stalingradsmadonnan. Den målades i Stalingrad av en tysk soldat, mitt under jultiden och mitt under de hemska striderna där. Han målade den på baksidan av en karta, och i kanten av bilden står orden "Licht, Leben, Lieben", vilket betyder Ljus, Kärlek och Liv.

Vad ryms inte i en människa. Hat och ondska, visst, men även ljus och hopp. Och när jag ser på dessa båda exempel; de hemska fångväktarna, och den Gudslängtande soldaten, kan jag inte låta bli att ställa mig själv några frågor: Vem av dem skulle jag ha varit mest lik? Skulle jag ha målat en madonnabild om jag befann mig på den mörkaste av platser? Eller (och jag vill knappt tänka tanken), skulle jag ha brutalt och skoningslöst ha torterat och avrättat tusentals människor?  Jag vet vad jag skulle vilja kunna svara, men om jag är ärlig vet jag inte. Jag inser att jag inte alls kan vara säker på svaret.
Och om man vrider lite mer på detta nu: om den tyske soldaten av en händelse hade blivit placerad som fångvaktare och bödel i fängelset, och fångvaktaren varit soldat i Stalingrad, hade det då målats någon madonnabild, eller hade avrättningarna i fängelset varit likadana?
Det är frågor som vi inte heller kan svara på, naturligtvis. Men jag tänker mig trots allt att svaren kan vara både ja och nej. Kanske hade även den mest grymma bödeln kunnat måla en madonna, och kanske hade den fromme soldaten kunnat utföra hemska avrättningar.
För människan har en tendens att göra gott likväl som att göra ont. Båda delarna finns inom oss. Visst fanns det säkert bödlar som efter arbetsdagens slut gick hem och kramade sina barn. Jag tror att det är viktigt att vi är medvetna om våra egna svagheter, det är så vi undviker att luras av dem. Om vi ser ondskan i oss kan vi nog lättare säga till den att hålla sig på avstånd.
Under workshopen om Broder Roger berättade en av bröderna att Broder Roger, när han hörde om någonting ondskefullt, brukade göra en gest med handen, som för att knuffa undan något. Inte för att han ville ignorera det, utan för att markera att det onda inte var något han önskade.
I en av sångerna från Taizé sjunger vi (på svenska): "Jesus Guds son, du ljus i mitt inre, låt inte mörkret få tala till min själ". För det är också viktigt att vi som är kristna påminner oss själva om det som är så centralt i vår tro; att uppståndelsen är seger över döden. Gud vinner över ondskan, och Gud bor i våra hjärtan, i var och en av oss.
Jag tänkte avsluta med ett bibelord från Johannesavangeliet 1:5 "Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det".

The Stalingrad Madonna - Kurt Reuber
(tysk soldat, dog som kringsfånge 1944) 

Målning av Alfred Hrdlicka

Att tala

Predika ständigt Evangelium, och om nödvändigt använd ord.
Detta, i lite olika varianter, brukar jag komma tillbaka till ibland i mina tankar. Jag har också hört lite olika om vem som först myntade detta; vissa säger kyrkofadern Augustinus, andra säger Franciskus av Assisi.
Jag vet inte om det spelar så jättestor roll, för det är lika bra oavsett.

Men nu är det så att jag faktiskt ska predika. I kyrkan. Det vill säga predika med ord. Det blir min första mera riktiga predikan i min hemkyrka. Jag har tidigare hållit någon kortare reflektion på ett ungdomsläger under en gudstjänst, och jag har lett andakter där jag reflekterat över saker, men det här känns lita annorlunda när det är hemma.

Funderar på vad jag ska tala om. De enda instruktioner jag har fått är följande: "Våga-vara-ung-och-troende.och-varför-det-är-viktigt.för-mig-och-det-är-inget-jag-skäms-för". Ja, okej, det är ju lätt att få ihop någonting av, något som ska vara sant, bra och intressant för många människor. 

Men jag antar att det alltid är utmaningen när man ska tala om vad som helst inför en grupp. Det är bara att sätta igång och börja fundera. 

Det är pågång

Det har äntligen frusit på lite idag, istället för allt det här blöta. Jag gillar när det är fruset, hundarna blir inte blöta, det är lättare att hålla på i stallet, perfekt. Och det är skönt att det inte är så mycket snö som det har varit de senaste vintrarna. Nej, fruset men utan snö, så vill jag ha det.

Idag har jag varit lite duktig. Efter hundar och hästarna var klara åkte jag in till Norrtälje. Jag köpte ett tremånaderskort i simhallen, så att jag kan komma igång och simma några gånger i veckan. Jag har saknat att simma, det har inte riktigt funnits någon möjlighet när jag gick på Helsjön. Jag är taggad!

Jag fick dessutom iväg ett mail till Taizé, angående att åka dit som volontär. Jag hoppas verkligen att det går bra, för det känns som om det är något som jag verkligen verkligen vill. Jag tror att det vore bra för mig, en tid att vara på någon annan plats än hemma. Det är utmanande och utvecklande, och jag hoppas att jag i mötet med andra, i gemenskapen, bönen och arbetet, kan få nya perspektiv på mig själv och min tro. Jag har inte fått svar än, så vi får se hur det går.

Taizémötet i Berlin

Nu är jag hemma igen efter att ha spenderat en vecka på Taizés Europamöte i Berlin. Det har verkligen varit fantastiskt roligt och häftigt! Awesome, för att sammanfatta.

Den 26 december, vid fyratiden på morgonen, fick jag skjuts av Anders ut till Arlanda. Jag var lite nervös, för under natten stormade det rejält och strömmen försvann. Skulle det ligga träd över vägen? Det gjorde det inte, och jag kom fram till Arlanda i god tid för att checka in och hitta vart jag skulle. Vid 8-tiden landande jag i Berlin och mötte upp Jessika, en vän från skolan. Vi lyckades, mycket tack vare Jessikas tyskakunskaper, ta oss till den stora mötesplatsen. Redan påvägen dit mötte vi några som såg ut att ha samma mål som oss.

På väg till Mötet i början av veckan.

Väl inne fick vi instruktioner om att lämna våra väskor i mitten av rummet och sedan söka oss till vår kontaktplats. Vi var trötta av resandet, men det var häftigt att vara på plats, med alla språk och människor. Vi var ganska tidiga, men redan var det mycket rörelse. Tänk er en stor hall med väskor och folk, vissa som springer fram och tillbaka, andra som sitter i små grupper, och några som ligger på det kalla stengolvet och sover. Skyltar och pilar med olika länders namn, bänkar och lådor som bärs till olika platser...

Vi hittade mötesplatsen för skandinavinen och fick lite information från en av de permanenta volontärerna om hur saker skulle funka. Vi var ju där några dagar i förväg för att hjälpa till, och av en av bröderna blev vi tillfrågade om vi ville "jobba" med att sjunga i kören. Jag och Jessika tittade på varandra, för varken hon eller jag är några sångare, men efter viss tveksamhet och några långa tysta sekunder så sa vi ja. Vi blev slussade vidare till nästa informationsplats, och därefter ytterligare en informationsplats, så hade vi allt vi behövde veta om vad vi skulle göra och var vi skulle ta vägen, vilken värdförsamling vi skulle tillhöra under veckan osv. Sedan var det mest väntan. Vi gick omkring och tittade lite, men det fanns inte så mycket att se än, och vi var ganska trötta från resandet, så vi satte oss bland alla väskorna och vilade lite, bara tittade på alla som kom och gick. Nytt folk strömmade till hela tiden. Vi träffade en tjej från Sverige, Helena, som vi samtalade lite med, och det blev så att vi kom att tillhöra samma värdförsamling. 

Ännu mer väntan och vila. När det blev mycket folk lät en av bröderna oss sitta lite mera avskiljt. Han såg väll hur trötta vi var. 

Vid 12tiden fick vi lunch i sann Taizéanda, enkelt och opretentiöst, en plastpåse med ett par bröd, en yoghurt, en bit korv, lite mjukost, en flaska vatten och en kaka. Lokalen var en stor mässhall, och ljudnivån var rätt hög, trots att vi ännu bara var kanske tusen personer.

Matdags, än så länge är vi inte så många...

Efter lunchen var det dags för den första middagsbönen. Eftersom vi, återigen, inte var så många, höll vi de första dagarna till i en lokal som kallades "Silence", där det var inrett som ett bönerum, med en matta i mitten och bara ett enkelt Taizékrucifix, massor av ljus, samt en målning föreställande "The Stalingrad Madonna ". Precis som i Taizé satt bröderna i mitten och vi andra runtomkring, på golvet, väldigt enkelt , med meditativa korta sånger på olika språk och bibelläsning och bön, också på olika språk, och såklart den underbara tystnaden.

Tystnadssalen, lite mer upptänd än den var vanligt

Så var det dags för det första jobbpasset, körsång. En av de första frågorna var vilken stämma man sjöng i. Hur ska man veta det om man nästan aldrig har sjungit? Vi hamnade iallafall i sopranstämman, och sedan var det bara att börja öva på sångerna. Det var, kanske inte så förvånande, en del sånger på tyska, men också sånger på ryska, polska, portugisiska, spanska, franska och latin. Sångövningarna leddes av några av st. Andreassystrarna samt en knasig spanjor, en nitisk men rolig latino, samt en svenska :)

Kvällsmaten bestod av lite bröd och en burk med ravioli. Det är något särskilt med att vara så många och äta så enkelt och på ett så enkelt sätt. Man hamnar på en jämställd nivå, ingen är bättre än den andra, alla sitter på golvet med sina plastpåsar och äter med en sked direkt ur burken. Stämningen är bra, och det finns en öppenhet och en nyfikenhet bland människor. När man sitter där på golvet med sin soppburk kan det komma vem som helst och så sig ner bredvid och börja snacka. När man möts under sådana omständigheter, på en enkel och neutral plats där man kan vara öppen, då går det att mötas, utan prestige och masker. Ödmjukhet och tillit, en vilja. Det är vad mötet har präglats av.
Efter kvällsbönen var vi lagom trötta efter att ha varit vakna sedan innan klockan fyra, men nu var det dags att ta sig iväg till värdförsamlingen med all packning. Vi kom dit vid niotiden på kvällen. Att hitta till kyrkan var lite av en utmaning, den var lite svår att hitta. Det var en betongbyggnad skymd lite bakom en annan byggnas. När vi väl kom fram möttes vi av Michael, pastor i den evangeliska församlingen som blev vår kontaktförsamling under mötet. Han var mycket trevlig och välkomnande. Före oss hade även ett par kroater kommit, och sedan dör det upp en japan, Kimiko, samt ytterligare ett par svenskar och en tysk. Vi skulle egentligen vänta in ännu fler, men jag tror att de som mötte upp oss såg hur slutkörda vi var, så det bestämdes att vi tjejer, det vill säga jag, Jessika, Helena och Kimiko, fick följa med en 15årig tjej som hette Paula hem. Hennes familj blev vår värdfamilj, och en mycket bra sådan. Vi  gick dit och installerade oss. Superstor lägenhet, tre våningar och massor av rum. Med Paula var de 6 barn. Föräldrarna var väldigt trevliga och vi fick sova i ett av barnens rum. Vi somnade ganska så fort.

Vår värdkyrka

Följande dag var det körövning först från 09.00-12.00, och sedan igen efter lunchen och bönen, dvs från 14.00-17.30. Efter detta var rösten helt slut. Jag har nog aldrig sjungit så mycket någonsin på en och samma gång. Men nu kan jag iallafall en hel del Taizésånger utantill, både framlänges och baklänges och i sidled...
Kvällsmaten bestod av soppa. Gott och enkelt, som det ska vara.

Även den 28de, då det officiella mötet började, hade vi sångövningar. Man jag var glad att jag var i kören och inte i välkomstteamet, för de skulle vara på plats runt klockan 6 på morgonen, haha.
Men så kom då alla människor, och om man tyckt att det varit lite trångt innan så var det... Ja, det är svårt att beskriva. Men människor överallt. Hela tiden. Jag har hört lite olika siffror, men jag tror att det var runt 30.000 personer. Kan ni tänka er 30.000 personer som ska stå i en matkö och äta samtidigt?
Nu flyttades även bönerna från den mindre lokalen och fördelades över fyra stora hallar, som alla inretts med tyg, ljus och enkla bilder. I de olika salarna erbjöds översättningar på olika språk (engelska och tyska talades i alla salar) vill ni se inspelningar från bönerna hittar ni dem här, ta en titt! Bönerna avslutades med en meditation av broder Alois, prior i Taizé. Han är så cool. Hela temat för veckan var tillit, och varje meditation handlande om detta, på ett sätt som var både personligt tilltalande, men också väldigt världstillvänt och aktuellt för idag i vår samtid och i ett globalt perspektiv.
Förutom middags och kvällsböner så träffades alla i sina värdförsamlingar för morgonbön. Vi var nog ett tiotal nationaliteter i den församling jag hörde till. Efter morgonbönen träffades vi i samtalsgrupper och diskuterade kring några frågor utifrån broder Alois brev som han skrivit särskilt för europamötet.
Kyrkan i vår värdförsamling där vi höll till var faktiskt någon typ av minneskyrka. Inom församlingen låg ett fängelse som hade används under nazitiden. Man fängslade och avrättade oliktänkare och motståndare i ett litet rum, som vi besökte. I kyrkan fanns tavlor målade utifrån avrättningsrummet och fängelset.

Kyrksalen

En lite annorlunda Kristusbild.
Även Kristus avrättades på ett fruktansvärt sätt.

Rummet där fångarna avrättades.
Jämför med bilden ovan, bjälken, krokarna, fönstren...

Ytterligare en Kristusbild. Kristus som fånge, som bryter brödet.
Kristus är närvarande även i de mörkaste situationer.

När det vanliga programmet för mötet körde igång var det inte lägre några körövningar, men det var fortfarande mycket att göra. Efter morgonbönen och gruppmötet kunde vi ta oss till mässhallarna. Då var det nästan lunchtid. Jag använde den tiden till att vara i Silencerummet. Det är något särskilt med att bara sitta ner i ett halvdunkelt rum för tystnad och eftertanke. Där fanns också flera personer, präster, som de som ville kunde bikta sig hos eller bara tala med. Även ett par av bröderna och ett par av systrarna fanns tillgängliga för de som ville samtala. De hade skyltar bredvid sig där det stod vilka språk de talade; franska engelska och tyska, polska, rysska, spanska... En del hade bara ett språk, andra 4-5 stycken. 

Jag hoppade över lunchen och stannade i tystnadsrummet i någon timme, innan det var dags för middagsbön. Efter middagsbönen var det workshops, och det fanns ganska många att välja bland. Den första jag gick på var okej, men inte så mycket mer än så, inte riktigt vad jag hade tänkt mig. Dagen efter var det däremot mycket intressant. Jag och Jessika gick till samma workshop, som skulle handla om broder Roger, grundare av Taizé. Vi var där ganska tidigt, vilket ledde till att vi blev tillfrågade av en av bröderna om att hjälpa till att dela ut papper till de andra som skulle på workshopen. Det var kul, jag fick öva lite på min tyska som är.. obefintlig. Själva workshopen var mycket bra och intressant. Sedan var det bara att ta sig tillbaka till mässhallarna igen för kvällsmat och kvällsbön. 

Under bönerna satt vi i kören tillsammans. Vi började innan alla andra, och avslutade efter, och eftersom vi bara satt på golvet och ganska trångt så började man snart känna viss smärta i benen och i ryggen. Särskilt efter kvällsbönen, de sista låtarna, då var det riktigt hårt, när man dessutom var trött på alla sätt, fysiskt i ben, rygg och röst, men också psykiskt trött från alla intryck.

Nyårsaftonseftermiddagen hade vi möte för alla från Skandinavien. Vi fick samtala med någon från ett annat skandinaviskt land, jag parades ihop med en kille från Finland, och vi diskuterade vad som hänt oss under året, och lite om hur våra liv såg ut. Han skulle snart avsluta sina teologistudier, och hade nyligen gjort den finska millitärtjänsten, så vi pratade en del om hur människor reagerar när man berättar vad man sysslar med. Sedan delade varje land lite om vad som hänt under året. Norge talade naturligt vis om de hemska och tragiska i sommras, och den broder som höll i mötet delade några av sina tankar kring detta, och berömde Norge för reaktionen på vad som inträffat, att det inte är något normalt, och viljan att arbeta vidare med demokrati.

Men så, sista kvällen, nyårsafton... Jag har nog aldrig haft en så rolig och bra nyårsafton någonsin! Det var så sjukt roligt. Vi började med att efter kvällsbönen åka till våra värdförsamlingar. Där fick vi lite enkel mat, pastasallad och lite kakliknande grejer. Sedan hade vi ytterligare en bön. Vi bad och sjöng taizésånger framtill tolvslaget. När klockan slog 12 höll vi på att sjunga Jubilate Deo omins terra, vilket betyder ungefär Glädjejubel till Gud hela jorden. Det är en mycket glad och mäktig sång, så det var häftigt att se hur folk, medan vi sjöng, reste sig och började kramas och kindpussas, önskade varandra gott nytt år. Vi avslutade bönen och gick ut för att titta på fyverkerier. Berlinarna vet hur man smäller, de vet verkligen hur man smäller..

Så, när alla var lagom kalla, gick vi tillbaka in, och då började den riktiga festen, Festival of Nations. Varje land fick visa upp något, och alla var sjukt taggade! Italienarna gjorde någon rörelsesång som alla fick haka på, Portugiserna sjöng, polackerna hade även de en rörelsesång.. Och här har ni ett exempel från Ukrainas uppträdande:

Så mycket glädje, och så roligt! Alla var taggade och uppmuntrande. Tyvärr framförde vi svenskar ingenting, vi had einte hunnit snacka ihop oss, och två av fyra var frånvarande, så det var lite tråkigt. Men alla var glada och stämningen var på topp fram till tvåtiden, då vi gav oss tillbaka hem till värdfamiljen. De hade besök av några vänner, och vi inbjöds att ha lite gemenskap med dem. Bland annat fick vi testa att hälla stearin i vatten för att se vad som kommer hända nästa år. Det var mycket trevligt. Jag tror nog att vi hade en av de bästa värdfamiljerna, väldigt öppna och vänliga. Vi kom nog inte i säng för än vid halv fyra ungefär.

Sista dagen firade vi gudstjänst i en annan av församlingens kyrkor, en mer officiell gudstjänst. Eftersom den annars tänkta kyrkans värmesystem var utslaget var vi i församlingshemmet. Det var lite speciellt att fira en gudstjänst i en lite annan typ av tradition. Men de var vänliga och hade vissa delar, som evangelieläsningen, på engelska. 

De sista timmarna i Berlin hängde vi med vår värdfamilj. Kimiko lärde oss och äldste sonen i familjen att vika lite origami, och vi tittade på film. Så var det plötsligt dags att åka iväg till flygplatsen.

Så här såg det ut på gatan på nyårsdagen.
 Som sagt, Berlin kan sina smällare...

Kimiko lär Ben lite origami 

Jessika spelar spel med värdfamiljen

Under den här sängen bodde jag hela veckan :)

Nu är jag hemma. I morgon är det Taizémässa i en av kyrkorna här hemma.  Ska nog gå dit och jämföra, haha. Se hur de reagerar när jag berättar att jag var på Europamötet.

Nästa år hålls mötet i Rom, kommer du delta?

PS: Det finns mycket mer att berätta om, men vi får se vad som kommer upp. Bli inte förvånad om jag refererar mer till mötet i mina kommande inlägg