Så till själva inlägget:
Jag lade ju fram teorin om storebrodern Jonathan Lejonhjärta som en jesusfigur. Om nu Jonathan är en jesusfigur - vad säger det om Jesus? Eller kanske snarare, vad säger det om Astrid Lindgrens syn på Jesus, och/eller vår syn (Läs: Min syn) på Jesus, som tolkar in en jesusgestalt i Jonathan. Och kan den tolkningen säga något om oss i vårt andliga sökande?
Så återigen, om Jonathan är en jesusfigur, och Skorpan gestaltar jesusanhängarna, ger det i vår tolkning Jesus rollen som storebror gentemot sina anhängare, det vill säga oss, kyrkan och världens kristna idag. Jesus som storebror, angenämt eller märkligt?
Tanken på Jesus som vår broder är knappast främmande. den bilden dyker upp i liturgiska sånger, i psalmer (se exempel sv.ps 250), samt används även av Jesus själv efter uppståndelsen (se: Matt 28:10)
Samtidigt så möter vi många jesusbilder, inte ens bibelns Jesus är helt enhetlig. Vi möter brodern Jesus, vännen Jesus, tjänaren Jesus, men också mästaren Jesus, Gudasonen Jesus, domaren Jesus, konungen Jesus, Messias.
Är alla dessa bilder av Jesus förenliga, eller oförenliga? Och är förvirringen av motsättnignarna mellan dessa bilder något som stjälper vår tro? För visst kan vi ha svårt att ta till oss någon som hela tiden ger oss motsatta bilder? Eller är det tvärtom så att vår tro kan stärkas av detta?
Jag har tänkt en del på detta. För det första, Gud är ständigt densamme. Igår och idag och i evig tid. På samma sätt är Gudasonen Jesus en och densamme, eftersom Fadern och Sonen är ett.
Vad gör detta med våra Jesusbilder? Om Jesus alltid är densamme, kan Han inte själv förändras utifrån de bilder som finns. Alltså måste dessa bilder alla rymmas i Jesus gestalt. Alla ger de en liten del av Jesus i sin fullhet, utan att vara fullheten själv.
Vad händer om vi sedan ställer en annan fråga; nämligen den om varför alla dessa olika bilder presenteras, vad är deras syften?
För att kunna svara på det måste jag dela en av mina andra, mycket centrala övertygelser: Att Gud alltid vill möta oss där vi äroch där vi behöver bli bemötta, bekvämt eller inte.
Som exempel tycker jag mycket om att ta upp exempelvis profeten Jesajas kallelse och möte med Gud (Jes 6:1-8).
Jesaja får se Herren, och blir livrädd eftersom han är övertygad om att ingen kan se Gud och leva, särskilt som han anser sig oren. Gud låter då rena Jesaja med glödande kol, och sedan kan Jesaja besvara sin kallelse som Guds profet.
Lägg märket till i vilken ordning saker utspelar sig. Gud låter Jesaja se Honom, utan förbehåll, det är Gud som närmar sig Jesaja. Men pågrund av sina föreställningar om Gud kan inte Jesaja möta Gud utan att bli rädd, han tar ett steg bakåt från relationen genom att sätta upp en barriär, nämligen att han är oren. Gud ser vad Jesajas hinder för deras relation är, och låter därför rena Jesaja, eftersom det är vad Jesaja anser sig behöva. Först därefter kan Jesaja ta steget och besvara kallelsen.
Vad har då detta med Jesusbilderna att göra?
Jo, för om Gud och Jesus vill möta oss där vi behöver bli bemötta, behövs de olika delarna, bilderna. Vår tolkning säger på så vis också mycket om oss själva. Idag hör man mycket om betoningen på Jesus som en vän eller bror, samtidigt som vi ser ett ensamsamhälle växa fram, där singelboende, splittrade familjer och utanförskap tillhör normen. Var behöver vi då att Jesus är, jo, bredvid oss, som en vän eller bror.
Jesus möter oss där vi behöver Honom.
Vad gör detta med våra Jesusbilder? Om Jesus alltid är densamme, kan Han inte själv förändras utifrån de bilder som finns. Alltså måste dessa bilder alla rymmas i Jesus gestalt. Alla ger de en liten del av Jesus i sin fullhet, utan att vara fullheten själv.
Vad händer om vi sedan ställer en annan fråga; nämligen den om varför alla dessa olika bilder presenteras, vad är deras syften?
För att kunna svara på det måste jag dela en av mina andra, mycket centrala övertygelser: Att Gud alltid vill möta oss där vi äroch där vi behöver bli bemötta, bekvämt eller inte.
Som exempel tycker jag mycket om att ta upp exempelvis profeten Jesajas kallelse och möte med Gud (Jes 6:1-8).
Jesaja får se Herren, och blir livrädd eftersom han är övertygad om att ingen kan se Gud och leva, särskilt som han anser sig oren. Gud låter då rena Jesaja med glödande kol, och sedan kan Jesaja besvara sin kallelse som Guds profet.
Lägg märket till i vilken ordning saker utspelar sig. Gud låter Jesaja se Honom, utan förbehåll, det är Gud som närmar sig Jesaja. Men pågrund av sina föreställningar om Gud kan inte Jesaja möta Gud utan att bli rädd, han tar ett steg bakåt från relationen genom att sätta upp en barriär, nämligen att han är oren. Gud ser vad Jesajas hinder för deras relation är, och låter därför rena Jesaja, eftersom det är vad Jesaja anser sig behöva. Först därefter kan Jesaja ta steget och besvara kallelsen.
Vad har då detta med Jesusbilderna att göra?
Jo, för om Gud och Jesus vill möta oss där vi behöver bli bemötta, behövs de olika delarna, bilderna. Vår tolkning säger på så vis också mycket om oss själva. Idag hör man mycket om betoningen på Jesus som en vän eller bror, samtidigt som vi ser ett ensamsamhälle växa fram, där singelboende, splittrade familjer och utanförskap tillhör normen. Var behöver vi då att Jesus är, jo, bredvid oss, som en vän eller bror.
Jesus möter oss där vi behöver Honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar