Vad smakar en barndom?

Skrev detta inlägg igår kväll, men hade inte tillgång till internetuppkoppling, så postar det idag istället.

Hur smakar en barndom?

Röda, regnvåta vinbär. Ja, någonting sådant.

Jag sitter i en soffa i en radhuslänga. Bara ett tiotal meter från mig, på andra sidan väggen, ligger det som jag kallade för hemma när jag var sex år tills jag var elva. Det är altså lite drygt tio år sedan jag flyttade härifrån. Jag har inte varit här mer än någon gång sedan dess, och aldrig på det här sättet.

Rummet där jag sitter nu tillhör pappan till en kille som har varit lite storebror för mig, Christoffer.

Om jag kikar över planket ser jag in på tomten som brukade vara min. Lekstugan står kvar, och jag är nästan helt säker på att den har samma små gardiner i fönstret. Min farmor sydde de där gardinerna. Den mycket höga häcken de har ut mot vägen, planterade min mamma och pappa. En av plantorna tog sig dåligt, för min lillebror fick tag i en sprayburk och tyckte att den lilla busken skulle passa som blå. Nu står den där, som en hög grön mur.

Det rymms så mycket i väggarna på ett hus. Skratt från lyckliga lekar och bus. Gråt och skrik från bråk och slagsmål.

Familjer flyttar in när barnen är små, förskola och sexårs. Sedan följer lågstadie och mellanstadie, fritidsaktiviteter och klasskamrater. I någon bur en kanin som ungarna tröttnat på.

Under fem år hinner man uppleva en hel del, särskilt om man under de fem åren är barn. Det var här, under åren i radhus som jag lärde mig att cykla, lärde mig att läsa och skriva ordentligt, hade min första mellanstadieförälskelse, och fick min alldelles egna hund.

Men det var också här jag lärde mig att ljuga. Det var här jag lärde mig hur man gråter utan att det hörs. Hur man skyddar och försvarar sig och sin lilla bräckliga värld.

Alla hus här är likadant utformade. När jag står i Christoffers pappas hus, kan jag lätt föreställa mig hur det såg ut hos oss, fast det är spegelvänt. Hallen, köket och vardagsrummet. Och så upp för trappan. Mammas och pappas sovrum, som sedan blev bara mammas sovrum. Rakt fram lillebrors rum, med mitt rum till vänster och storebrors, som sedan blev mitt nya rum, till höger.

Jag minns att vi hade en byrå vid trappen, utanför mitt rum. Jag minns att jag brukade sitta på golvet, lutad mot byrån, när mina föräldrar bråkade. För att försöka behålla kontrollen. Jag minns hur jag tvingade mig själv att lyssna på vad de skrek åt varandra, hur jag metodiskt la undan alla känslor.

Nu sitter jag här, precis brevid. Där, på andra sidan väggen, bodde jag för lite mer än tio år sedan.

Jag var nyligen ute i trädgården. Hittade en buske med röda vinbär. När jag var liten hade vi två röda vinbärsbuskar. Jag älskade vinbär, och alla sorters bär och frukt. Har inte ätit vinbär på flera år.

Jag tog en näve vinbär och åt. Mindes.

Sneglade över staketet. Buskarna som stod där när jag var liten, är borta. Tiderna förändras, liksom husen ändrar sig efter sina inneboenden. Erfarenheter hämtar man från platser och händelser, de blir kunskaper som styr beslut och formar oss för resten av livet, vare sig vi är medvetna om det eller inte. Det märkliga är att det många gånger är de negativa erfarenheterna som leder till någonting bra i slutändan, medan de vi tyckte var bra egentligen mest höll oss tillbaka. Det är först efteråt som man märker att någonting hänt. Iblan inte ens då.

Det är underligt föresten, hur smaken av vinbär kan dra tillbaka en människa flera år. Hur man kopplar smaker till händelser eller tidsepoker. Jag vet tillexempel att en ev banorna på Supermario till Nintendo 8-bitar, smakar en speciell sorts chokladkaka. Av någon anledning har minnet av att äta en sådan kaka, samtidigt som Mario spelats, fastnat i min hjärna.

Så vad smakar en barndom? Röda, regnvåta vinbär. Bland annat.