En vecka i Taizé del.2

Fortsättning på dagboken från Taizé:

Dag 5, torsdag 7 juli

Det har regnat mycket idag.

Skulle efter bibelintroduktionen ha reflekterat i tystnad, men ett rejält skyfall gjorde att jag inte riktigt kunde lämna kyrkan, så jag blev istället ståendes med en kille från min bibelgrupp, Matthijs, från Nederländerna. Vi pratade om hur det var att bo i Nederländerna respektive Sverige, och vi hann nog med det mesta, från infrastruktur, arkitektur och byråkrati, till relationer mellan länder, flyktingfrågor och en hel del om språkliga likheter och skillnader.

Vi satt brevid varandra under lunchbönen, så jag fick chans att verkligen förbättra min holländska under sången ”Idere nacht verlang ik”. Mycket trevlig kille!

Under eftermiddagen efter det andra bibelmötet, var jag på möte i El Abiodh, ett möte som handlade om att stanna för en längre tid i Taizé. Fick svar på en hel del frågor, och är allt säkrare på att jag vill komma tillbaka hit under våren. När under våren återstår att se, kring början av mars kanske.

Efter det mötet var det ytterligare ett möte, ett Sverigemöte med den svenske broder Johan, och broder Matthew som vi som varit i Taizé tidigare fick gå iväg och tala med, om livet i Sverige, hur det är att vara ung och troende. I smågrupper fick vi diskutera frågor som ensamhet, hur man står upp för sin tro, hur man får in mer religion i ungdomsgruppen osv.

I min grupp talade vi om hur man försvarar sin tro, inte en helt lätt fråga.

Under kvällsmaten var det lite uppbehåll i regnet, och maten var god, pasta med köttfärssås typ.

Under kvällsbönen talade broder Alois, med översättningar på massor av olika språk.

I slutet av kvällsbönen, tog jag mod till mig och gick för att tala med en av bröderna, som alltid finns tillgängliga efter kvällsbönerna för samtal. Valde att tala med Matthew, eftersom jag träffat honom en del under bibelintroduktionerna.

Jag frågade honom lite om hur jag skulle hantera min egen familj som inte är kristen, hur svårt det kan vara att tala om tro, när man inte vågar, och hur det känns när någon gör sig lustig över något som är så otroligt viktigt för mig. Och att det ibland känns som om jag är feg och nästan förnekat min tro vid de tillfällen då jag inte vill tala om den.

Han svarade att jag absolut inte behövde känna mig feg. Det bästa sättet var att vara ödmjuk och med handlingar visa min tro, och när någon säger något som sårar, så säg ifrån.

Det kändes bra att få lite råd och bekräftelse.

Bröderna och systrarna här fascinerar mig. Det finns ett slags ljus i deras ögon, och det liksom skimmrar om dem. Och det smittar av sig i alla som är här. När jag ser mig omkring i kyrkan, ser jag samma ljusskimmer bland oss alla. Visst måste det väll vara Guds ljus som återspeglas genom människorna här, och som går ut över och genom oss?

Det kan inte vara något annat.

Dag 6, Fredag 8 Juli

det slog mig just att veckan snart är slut på riktigt. Separationsångesten slog till. Snart börjar sommarlovsvardagen igen. Känslan av att lämna den här platsen.. Jag vill inte!

Hur behåller jag friden?

Hade ett spännande och mycket intressant samtal med min bibelgrupp om kulturskillnader, och hur vi ska göra för att världen ska bli en bättre plats. Vi talade en hel del om det faktum att vi västerlänningar söker ossså långt bort i världen för att förändra den, till Kenya tillexempel (vi har en gruppmedlem från Kenya), och när man inte har möjlighet att söka sig till en annan världsdel för att hjälpa, så gör man ingenting, för man vet inte hur. Istället för att se sig om på hemmaplan, börja med de små sakerna.

Snackade lite mer med min nyfunna vän Matthijs. Han sa att jag ”have a cute face, especially when you speak about donkies”. Tar det som en komplimang.

Men dagens mest speciella händelse ur ett religiöst perspektiv, var att krypa fram på knä till korset.

Varje fredag firas ett speciellt långfredagsmoment under kvällsbönen, när korset läggs ner, och man får gå på knä fram och lägga pannan mot korset för att överlämna vad man bär på.

Jag var på utsidan av kyrkan för att ta lite luft och vänta ut tiden så att det inte skulle vara så många påväg fram till korset, kön kan nämligen bli ganska lång, uppemot 45 minuter på knä är ganska smärtsamt. Men så beslutade jag mig för att gå in. Jag såg att det fortfarande var väldigt många vid korset, men bestämde mig ändå för att ställa mig i kö på knä. Sakta kröp den frammåt, då jag plötsligt upptäckte att jag stod brevid min gamla gymnasielärare.

För att ge lite bakgrund: I våras bestämde jag mig för att jag måste göra upp med och släppa taget om vissa saker, förlåta och gå vidare. Bland annat så var jag under mina sista två år i gymnasiet, och särskilt under det andra året, inte så engagerad i skolarbetet. Mådde inte så bra på flera sätt och kunde inte hitta motivation. Jag fick dåliga betyg och hamnade i en del små konflikter, bland annat med ovan nämnda lärare. Sedan slutade läraren, jag gick ut skolan med riktigt kassa betyg och med mycket irritation gentemot mig själv, och mot bland annat den här läraren. Så träffades vi inte mer på ett tag, inte förens förra året i Taizé, när en grupp från hennes församling och vi från Norrtälje råkade vara här samtidigt. En slump kanske, det var många svenskar just den veckan. Vi hälsade lite artigt på varandra, men inte mer än så.

Inför den här sommaren bytte vi i Norrtälje Taizévecka, men gissa vilka som av någon anledning också gjorde det? Precis, min gamla lärares församling. Kanske fortfarande bara en slump, visst. Men det faktum att jag utan vetskap väljer att krypa fram till korset för att överlämna allt gammalt, och hamnar precis brevid en av de personerna.

Först tänkte jag att nej vad fel och konstigt det här blev nu, inte alls som jag ville, krypa fram med henne, hur ska jag reagera nu?

Men så insåg jag plötsligt att det var just därför. Vi var här tillsammans just för att få möjligheten att verkligen överlämna allt, trots våra tidigare meningsskiljsaktigheter och historia.

Gud har verkligen speciella metoder för att ge oss, inte alltid vad vi vill ha eller tror oss vilja ha, utan vad vi behöver, när vi behöver det. Fast vi inte alltid inser det.

Jag blev så tagen av tacksamhet gentemot Honom när jag låg med pannan mot korset, att jag inte kunde hålla tillbaka tårarna. Med pannan mot korset, vid Jesu fötter, grät jag av tacksamhet.

Dag 7, Lördag 9 Juli

Inspirerad av gårdagens andliga upplevelse ställde jag larmet på halv sju, smög upp och tog en dusch, klädde mig och gjorde mig i ordning. Det kändes nästan som en reningsritual på något vis. Gick sedan iväg till kyrkan, innan någon annan i baracken ens hade funderat på att vakna.

La mig på golvet i kyrkan och bara var stilla en stund.

Efter frukost var det dags för vår sista bibelintroduktion. Intressant nog var att en av frågorna till texten lik lite av det jag tidigare under veckan samtalade med Brodern om. Att behöva försvara sin tro, och att bli sedd som konstig och annorlunda för att man är kristen. Jag kunde bara le, vilket nog Broder Matthew märkte nog det, för han frågade ”Martina, do you agree?”

Sista träffen med bibelgruppen gick lite för fort. Tråkigt, för jag kommer att sakna dem, vi har haft det så bra tillsammans, med djupa samtal och skratt.

Efter bibelgruppssamtalet upptäkte jag att mitt anteckningsblock/dagbok saknades. Den gick inte att finna någonstans. Så efter lunchen gick jag till La Morada, och lyckades tillslut återfå blocket efter lätt förvirring då den ansvarige för lost and found talade nästan enbart spanska, och min spanska är ganska så begränsad.

På eftermiddagen valde jag en workshop som handlade om att göra val och fatta beslut, men jag var så sjukt trött, eftersom jag tidigare under dagen mådde lite illa och tog en åksjuketabblet, som har bieffekten att man blir väldigt trött. Så jag gick och la mig en timme.

När jag sedan vaknade vid 17.30 sammanstrålade jag med Andreas och gick på en tysk-luthersk mässa i den lilla bykyrkan. Den leddes av tre präster, varav en av dem kvinna. Det var svårt att förstå vad som sades eftersom min tyska är begränsad till typ en mening (Ich liebe Kartoffelsalat), men rent liturgiskt var det ganska lätt att hänga med, momenten skiljde sig inte såmycket från Svenska kyrkan.Det svåraste var måltiden, då vi skickade brödet mellan oss, och delade ut till varandra. Eftersom min tyska som sagt inte är den bästa fick jag säga ”Body of Christ” istället, det fungerade nog bra tror jag.

Sedan hade Andreas såklar ett tiotal frågor till prästerna, som svarade så gott de kunde. Det var rätt coolt att ha deltagit, se hur mycket likheter det finns.

Och sedan kvällsbön med ljuständning. Jag älskar när barnen går mellan de många bröderna och tänder deras ljus, som sedan tänds vidare tills hela kyrkan består av små ljuspunkter. Barnens medverkan i gudstjänsten är vackert. Och alla ljusen, sångerna...

Talade återigen med Broder Matthew. Uttryckte lite frustration över att inte förstå hur Gud tänker och varför Han valt mig, varför han gör det så svårt.

Han svarade något i stil med att Gud väljer oss alla, och att det är något som man helt enkelt måste vara tacksam för, och låta sig ledas. Och att det kräver mycket mod, och visst kan det vara en kamp, men att gud alltid är med. Han gav mig också rådet att när jag kom hem tala med någon som har erfarenhet av tro, någon typ av andlig vägledare, särskilt eftersom jag inte kan tala med min familj om tro.

Så vem ska man välja som andlig vägledare, mentor i tron?

Efter samtalet tackade jag honom så mycket, dels för samtalet men också för hela veckan med bibelintrodutioner och sådant, jag har lärt mig så mycket.

Jag är fortfarande fascinerad över energin bland bröderna och systrarna, deras sken. Det är inspirerande.

Dag 8, söndag 10 juli

Hemresedag med uppstigning och städning. Lyckades få plats med allt jag ville i ryggsäcken utan problem, men pallen och tallrikar får jag ta som handbagage.

Regn i luften och diverse skurar.

Efter frukosten firades mässa i kyrkan, lite annorlunda än de vanliga taizébönerna, men fint iallafall.

Sedan väntan innan bussen kom, mer väntan på att få packa, lunch, och ännu mera väntan innan vi kunde ge oss iväg. Hela förmiddagen var rätt plågsam, för efter mässan vill man bara iväg, inte för att man vill lämna Taizé, utan för att man vill slippa hela den utdragna separationsprocessen på något sätt.

Så äntligen åkte vi.

Väl på bussen fick jag såsmåningom sitta ensam, skönt faktiskt, inte bara under natten då man kan sprida ut sig lite, utan skönt även annars, slippa trängas och kunna vara lite asocial om man vill.

Nu lämnar vi Taizé, Frankrike och hela denna vecka, och beger oss mot Sverige och vardagen igen.