Det är pågång

Det har äntligen frusit på lite idag, istället för allt det här blöta. Jag gillar när det är fruset, hundarna blir inte blöta, det är lättare att hålla på i stallet, perfekt. Och det är skönt att det inte är så mycket snö som det har varit de senaste vintrarna. Nej, fruset men utan snö, så vill jag ha det.

Idag har jag varit lite duktig. Efter hundar och hästarna var klara åkte jag in till Norrtälje. Jag köpte ett tremånaderskort i simhallen, så att jag kan komma igång och simma några gånger i veckan. Jag har saknat att simma, det har inte riktigt funnits någon möjlighet när jag gick på Helsjön. Jag är taggad!

Jag fick dessutom iväg ett mail till Taizé, angående att åka dit som volontär. Jag hoppas verkligen att det går bra, för det känns som om det är något som jag verkligen verkligen vill. Jag tror att det vore bra för mig, en tid att vara på någon annan plats än hemma. Det är utmanande och utvecklande, och jag hoppas att jag i mötet med andra, i gemenskapen, bönen och arbetet, kan få nya perspektiv på mig själv och min tro. Jag har inte fått svar än, så vi får se hur det går.

Taizémötet i Berlin

Nu är jag hemma igen efter att ha spenderat en vecka på Taizés Europamöte i Berlin. Det har verkligen varit fantastiskt roligt och häftigt! Awesome, för att sammanfatta.

Den 26 december, vid fyratiden på morgonen, fick jag skjuts av Anders ut till Arlanda. Jag var lite nervös, för under natten stormade det rejält och strömmen försvann. Skulle det ligga träd över vägen? Det gjorde det inte, och jag kom fram till Arlanda i god tid för att checka in och hitta vart jag skulle. Vid 8-tiden landande jag i Berlin och mötte upp Jessika, en vän från skolan. Vi lyckades, mycket tack vare Jessikas tyskakunskaper, ta oss till den stora mötesplatsen. Redan påvägen dit mötte vi några som såg ut att ha samma mål som oss.

På väg till Mötet i början av veckan.

Väl inne fick vi instruktioner om att lämna våra väskor i mitten av rummet och sedan söka oss till vår kontaktplats. Vi var trötta av resandet, men det var häftigt att vara på plats, med alla språk och människor. Vi var ganska tidiga, men redan var det mycket rörelse. Tänk er en stor hall med väskor och folk, vissa som springer fram och tillbaka, andra som sitter i små grupper, och några som ligger på det kalla stengolvet och sover. Skyltar och pilar med olika länders namn, bänkar och lådor som bärs till olika platser...

Vi hittade mötesplatsen för skandinavinen och fick lite information från en av de permanenta volontärerna om hur saker skulle funka. Vi var ju där några dagar i förväg för att hjälpa till, och av en av bröderna blev vi tillfrågade om vi ville "jobba" med att sjunga i kören. Jag och Jessika tittade på varandra, för varken hon eller jag är några sångare, men efter viss tveksamhet och några långa tysta sekunder så sa vi ja. Vi blev slussade vidare till nästa informationsplats, och därefter ytterligare en informationsplats, så hade vi allt vi behövde veta om vad vi skulle göra och var vi skulle ta vägen, vilken värdförsamling vi skulle tillhöra under veckan osv. Sedan var det mest väntan. Vi gick omkring och tittade lite, men det fanns inte så mycket att se än, och vi var ganska trötta från resandet, så vi satte oss bland alla väskorna och vilade lite, bara tittade på alla som kom och gick. Nytt folk strömmade till hela tiden. Vi träffade en tjej från Sverige, Helena, som vi samtalade lite med, och det blev så att vi kom att tillhöra samma värdförsamling. 

Ännu mer väntan och vila. När det blev mycket folk lät en av bröderna oss sitta lite mera avskiljt. Han såg väll hur trötta vi var. 

Vid 12tiden fick vi lunch i sann Taizéanda, enkelt och opretentiöst, en plastpåse med ett par bröd, en yoghurt, en bit korv, lite mjukost, en flaska vatten och en kaka. Lokalen var en stor mässhall, och ljudnivån var rätt hög, trots att vi ännu bara var kanske tusen personer.

Matdags, än så länge är vi inte så många...

Efter lunchen var det dags för den första middagsbönen. Eftersom vi, återigen, inte var så många, höll vi de första dagarna till i en lokal som kallades "Silence", där det var inrett som ett bönerum, med en matta i mitten och bara ett enkelt Taizékrucifix, massor av ljus, samt en målning föreställande "The Stalingrad Madonna ". Precis som i Taizé satt bröderna i mitten och vi andra runtomkring, på golvet, väldigt enkelt , med meditativa korta sånger på olika språk och bibelläsning och bön, också på olika språk, och såklart den underbara tystnaden.

Tystnadssalen, lite mer upptänd än den var vanligt

Så var det dags för det första jobbpasset, körsång. En av de första frågorna var vilken stämma man sjöng i. Hur ska man veta det om man nästan aldrig har sjungit? Vi hamnade iallafall i sopranstämman, och sedan var det bara att börja öva på sångerna. Det var, kanske inte så förvånande, en del sånger på tyska, men också sånger på ryska, polska, portugisiska, spanska, franska och latin. Sångövningarna leddes av några av st. Andreassystrarna samt en knasig spanjor, en nitisk men rolig latino, samt en svenska :)

Kvällsmaten bestod av lite bröd och en burk med ravioli. Det är något särskilt med att vara så många och äta så enkelt och på ett så enkelt sätt. Man hamnar på en jämställd nivå, ingen är bättre än den andra, alla sitter på golvet med sina plastpåsar och äter med en sked direkt ur burken. Stämningen är bra, och det finns en öppenhet och en nyfikenhet bland människor. När man sitter där på golvet med sin soppburk kan det komma vem som helst och så sig ner bredvid och börja snacka. När man möts under sådana omständigheter, på en enkel och neutral plats där man kan vara öppen, då går det att mötas, utan prestige och masker. Ödmjukhet och tillit, en vilja. Det är vad mötet har präglats av.
Efter kvällsbönen var vi lagom trötta efter att ha varit vakna sedan innan klockan fyra, men nu var det dags att ta sig iväg till värdförsamlingen med all packning. Vi kom dit vid niotiden på kvällen. Att hitta till kyrkan var lite av en utmaning, den var lite svår att hitta. Det var en betongbyggnad skymd lite bakom en annan byggnas. När vi väl kom fram möttes vi av Michael, pastor i den evangeliska församlingen som blev vår kontaktförsamling under mötet. Han var mycket trevlig och välkomnande. Före oss hade även ett par kroater kommit, och sedan dör det upp en japan, Kimiko, samt ytterligare ett par svenskar och en tysk. Vi skulle egentligen vänta in ännu fler, men jag tror att de som mötte upp oss såg hur slutkörda vi var, så det bestämdes att vi tjejer, det vill säga jag, Jessika, Helena och Kimiko, fick följa med en 15årig tjej som hette Paula hem. Hennes familj blev vår värdfamilj, och en mycket bra sådan. Vi  gick dit och installerade oss. Superstor lägenhet, tre våningar och massor av rum. Med Paula var de 6 barn. Föräldrarna var väldigt trevliga och vi fick sova i ett av barnens rum. Vi somnade ganska så fort.

Vår värdkyrka

Följande dag var det körövning först från 09.00-12.00, och sedan igen efter lunchen och bönen, dvs från 14.00-17.30. Efter detta var rösten helt slut. Jag har nog aldrig sjungit så mycket någonsin på en och samma gång. Men nu kan jag iallafall en hel del Taizésånger utantill, både framlänges och baklänges och i sidled...
Kvällsmaten bestod av soppa. Gott och enkelt, som det ska vara.

Även den 28de, då det officiella mötet började, hade vi sångövningar. Man jag var glad att jag var i kören och inte i välkomstteamet, för de skulle vara på plats runt klockan 6 på morgonen, haha.
Men så kom då alla människor, och om man tyckt att det varit lite trångt innan så var det... Ja, det är svårt att beskriva. Men människor överallt. Hela tiden. Jag har hört lite olika siffror, men jag tror att det var runt 30.000 personer. Kan ni tänka er 30.000 personer som ska stå i en matkö och äta samtidigt?
Nu flyttades även bönerna från den mindre lokalen och fördelades över fyra stora hallar, som alla inretts med tyg, ljus och enkla bilder. I de olika salarna erbjöds översättningar på olika språk (engelska och tyska talades i alla salar) vill ni se inspelningar från bönerna hittar ni dem här, ta en titt! Bönerna avslutades med en meditation av broder Alois, prior i Taizé. Han är så cool. Hela temat för veckan var tillit, och varje meditation handlande om detta, på ett sätt som var både personligt tilltalande, men också väldigt världstillvänt och aktuellt för idag i vår samtid och i ett globalt perspektiv.
Förutom middags och kvällsböner så träffades alla i sina värdförsamlingar för morgonbön. Vi var nog ett tiotal nationaliteter i den församling jag hörde till. Efter morgonbönen träffades vi i samtalsgrupper och diskuterade kring några frågor utifrån broder Alois brev som han skrivit särskilt för europamötet.
Kyrkan i vår värdförsamling där vi höll till var faktiskt någon typ av minneskyrka. Inom församlingen låg ett fängelse som hade används under nazitiden. Man fängslade och avrättade oliktänkare och motståndare i ett litet rum, som vi besökte. I kyrkan fanns tavlor målade utifrån avrättningsrummet och fängelset.

Kyrksalen

En lite annorlunda Kristusbild.
Även Kristus avrättades på ett fruktansvärt sätt.

Rummet där fångarna avrättades.
Jämför med bilden ovan, bjälken, krokarna, fönstren...

Ytterligare en Kristusbild. Kristus som fånge, som bryter brödet.
Kristus är närvarande även i de mörkaste situationer.

När det vanliga programmet för mötet körde igång var det inte lägre några körövningar, men det var fortfarande mycket att göra. Efter morgonbönen och gruppmötet kunde vi ta oss till mässhallarna. Då var det nästan lunchtid. Jag använde den tiden till att vara i Silencerummet. Det är något särskilt med att bara sitta ner i ett halvdunkelt rum för tystnad och eftertanke. Där fanns också flera personer, präster, som de som ville kunde bikta sig hos eller bara tala med. Även ett par av bröderna och ett par av systrarna fanns tillgängliga för de som ville samtala. De hade skyltar bredvid sig där det stod vilka språk de talade; franska engelska och tyska, polska, rysska, spanska... En del hade bara ett språk, andra 4-5 stycken. 

Jag hoppade över lunchen och stannade i tystnadsrummet i någon timme, innan det var dags för middagsbön. Efter middagsbönen var det workshops, och det fanns ganska många att välja bland. Den första jag gick på var okej, men inte så mycket mer än så, inte riktigt vad jag hade tänkt mig. Dagen efter var det däremot mycket intressant. Jag och Jessika gick till samma workshop, som skulle handla om broder Roger, grundare av Taizé. Vi var där ganska tidigt, vilket ledde till att vi blev tillfrågade av en av bröderna om att hjälpa till att dela ut papper till de andra som skulle på workshopen. Det var kul, jag fick öva lite på min tyska som är.. obefintlig. Själva workshopen var mycket bra och intressant. Sedan var det bara att ta sig tillbaka till mässhallarna igen för kvällsmat och kvällsbön. 

Under bönerna satt vi i kören tillsammans. Vi började innan alla andra, och avslutade efter, och eftersom vi bara satt på golvet och ganska trångt så började man snart känna viss smärta i benen och i ryggen. Särskilt efter kvällsbönen, de sista låtarna, då var det riktigt hårt, när man dessutom var trött på alla sätt, fysiskt i ben, rygg och röst, men också psykiskt trött från alla intryck.

Nyårsaftonseftermiddagen hade vi möte för alla från Skandinavien. Vi fick samtala med någon från ett annat skandinaviskt land, jag parades ihop med en kille från Finland, och vi diskuterade vad som hänt oss under året, och lite om hur våra liv såg ut. Han skulle snart avsluta sina teologistudier, och hade nyligen gjort den finska millitärtjänsten, så vi pratade en del om hur människor reagerar när man berättar vad man sysslar med. Sedan delade varje land lite om vad som hänt under året. Norge talade naturligt vis om de hemska och tragiska i sommras, och den broder som höll i mötet delade några av sina tankar kring detta, och berömde Norge för reaktionen på vad som inträffat, att det inte är något normalt, och viljan att arbeta vidare med demokrati.

Men så, sista kvällen, nyårsafton... Jag har nog aldrig haft en så rolig och bra nyårsafton någonsin! Det var så sjukt roligt. Vi började med att efter kvällsbönen åka till våra värdförsamlingar. Där fick vi lite enkel mat, pastasallad och lite kakliknande grejer. Sedan hade vi ytterligare en bön. Vi bad och sjöng taizésånger framtill tolvslaget. När klockan slog 12 höll vi på att sjunga Jubilate Deo omins terra, vilket betyder ungefär Glädjejubel till Gud hela jorden. Det är en mycket glad och mäktig sång, så det var häftigt att se hur folk, medan vi sjöng, reste sig och började kramas och kindpussas, önskade varandra gott nytt år. Vi avslutade bönen och gick ut för att titta på fyverkerier. Berlinarna vet hur man smäller, de vet verkligen hur man smäller..

Så, när alla var lagom kalla, gick vi tillbaka in, och då började den riktiga festen, Festival of Nations. Varje land fick visa upp något, och alla var sjukt taggade! Italienarna gjorde någon rörelsesång som alla fick haka på, Portugiserna sjöng, polackerna hade även de en rörelsesång.. Och här har ni ett exempel från Ukrainas uppträdande:

Så mycket glädje, och så roligt! Alla var taggade och uppmuntrande. Tyvärr framförde vi svenskar ingenting, vi had einte hunnit snacka ihop oss, och två av fyra var frånvarande, så det var lite tråkigt. Men alla var glada och stämningen var på topp fram till tvåtiden, då vi gav oss tillbaka hem till värdfamiljen. De hade besök av några vänner, och vi inbjöds att ha lite gemenskap med dem. Bland annat fick vi testa att hälla stearin i vatten för att se vad som kommer hända nästa år. Det var mycket trevligt. Jag tror nog att vi hade en av de bästa värdfamiljerna, väldigt öppna och vänliga. Vi kom nog inte i säng för än vid halv fyra ungefär.

Sista dagen firade vi gudstjänst i en annan av församlingens kyrkor, en mer officiell gudstjänst. Eftersom den annars tänkta kyrkans värmesystem var utslaget var vi i församlingshemmet. Det var lite speciellt att fira en gudstjänst i en lite annan typ av tradition. Men de var vänliga och hade vissa delar, som evangelieläsningen, på engelska. 

De sista timmarna i Berlin hängde vi med vår värdfamilj. Kimiko lärde oss och äldste sonen i familjen att vika lite origami, och vi tittade på film. Så var det plötsligt dags att åka iväg till flygplatsen.

Så här såg det ut på gatan på nyårsdagen.
 Som sagt, Berlin kan sina smällare...

Kimiko lär Ben lite origami 

Jessika spelar spel med värdfamiljen

Under den här sängen bodde jag hela veckan :)

Nu är jag hemma. I morgon är det Taizémässa i en av kyrkorna här hemma.  Ska nog gå dit och jämföra, haha. Se hur de reagerar när jag berättar att jag var på Europamötet.

Nästa år hålls mötet i Rom, kommer du delta?

PS: Det finns mycket mer att berätta om, men vi får se vad som kommer upp. Bli inte förvånad om jag refererar mer till mötet i mina kommande inlägg

Berlin och Taizé!

Jag kommer med största sannolikhet inte vara aktiv på bloggen på en vecka. Imorgon bitti sitter jag nämligen (om allt går som det ska), på flyget påväg mot Berlin för årets Taizé-Europamöte. Jag har aldrig deltagit i ett sådant, men imorgon sticker jag alltså iväg. 

Jag är sjukt nervös. Inte för själva mötet, det tror jag blir underbart uppbyggande och härligt, men för resan. Jag har en slags inbyggd resefeber som slår igång när jag ska åka någonstans. Två och ett halvt år i Göteborg med tågresor mellan Göteborg och Stockholm (Norrtälje), har kanske hjälpt en del, men det finns fortfarande mycket oro och nervositet kvar. Missförstå mig inte, jag tycker mycket om att resa och se och möta nya platser och människor, det är underbart, men det är allt runt omkring, planering, allt som kan gå fel...

Imorgon ska jag dessutom flyga. Jag är inte flygrädd, men det är så mycket mer att tänka på med flyg. Jag har aldrig flugit själv förr. Men vänner och med familj, visst, men aldrig helt själv. Jag är så nervös att jag mår illa.

Nu, till råga på allt, börjar det blåsa upp till storm. 

Jul, jul, strålande jul

Tänk att det är dan före julafton. Känns lite konstigt, jag vet inte riktigt om julstämningen helt har infunnit sig. Kanske känns mer ikväll, när granen är har burits in och blivit klädd.
Just nu sitter jag mest och väntar på att det ska ljusna lite till så att jag kan ta hundarna på en långpromenad. Det är så tyst i huset. Caroline, Johan och Michelle sover fortfarande. Styvpappa Anders jobbar, och mamma är på sjukhuset och opererar foten. Så jag fick gå upp tidigt idag och släppa ut hästarna och fixa med hundarna. Det är lite segt att gå upp, men nu när jag varit vaken några timmar känns det rätt skönt. Än så länge är det tyst och lugnt. Snart är det väll över, när alla ska vakna och köra igång med sitt. Carro ska till sin pappa, sen kommer de andra hem och då ska det stressas och julstökas inför imorgon. Hundar, katt och hästar som kräver sitt.
Men ett par minuter till kan jag sitta här.

UNICEF

Tänkte att jag skulle uppmärksamma UNICEF lite. De gör ett fantastiskt arbete, och jag har i år valt att göra de flesta av mina julklappsinköp hos dem. I gåvoshopen kan du bland annat köpa vätskeersättning, högenergimjölk, myggnät, mässlingsvaccin eller sagoböcker. Någon kommer att uppskatta det mer än de där nödlösnings-sista-minuten-sockorna som du köpte åt pappa...

HÄR är länken till de bästa julklapparna

Och medan jag håller på, för några år sedan gick denna reklamfilm på tv. Den är mycket bra och tankeväckande, snyggt gjort!

Att komma hem

"And if home is really where the heart is, then we're the smartest kids i know, because wherever we are in thes great big world we'll never be more than a few hours from home."

My Rollercoaster - Kimya Dawson

Vart har vi vårt hem? 

För några dagar sedan flyttade jag från Helsjön. Jag har gått där i tre terminer, och innan dess gjorde jag volontäråret i en församling i Göteborg. Jag har varit på västsidan i ungefär 2,5 år. Visst har jag känt mig lite hemma på Helsjön och i Göteborg, och nu är den tiden slut, så visst känns det lite vemodigt.

Samtidigt är det Norrtälje som är hemma för mig. Här bor min mamma, styvpappa och diverse syskon, för att inte tala om hundarna och resten av djuren, min familj helt enkelt. Jag har saknat dem.

Men något som jag verkligen saknat är min kyrka, min hemförsamling. Visst har skolans kapell funnits, men det är en annan sak än att fira gudstjänst med sin egen församling hemma. Så i söndags var känslan av att vara hemma igen verkligen fullständig.
Jag vet att jag är lite kyrknördig, men jag tror att det är tillsammans med andra som man kan låta sin tro växa, så församlingen är viktig.
På tal om kyrk- och kristendomsnördighet så kom jag på mig själv med att fundera över de 10 budorden och Luthers lilla katekes när jag hjälpte mamma att mocka i stallet i morse. Hur nörd är man inte då?

Barnatro

Tänkte att jag skulle dela med mig lite av det som jag skrev och jobbade med för ett tag sedan, nämligen den här kallelseberättelsen och livshistorian som jag har nämnt tidigare. Vi hade ju det som en fredagsuppgift i skolan, att gå igenom våra liv från födsel till idag, och fundera över bland annat Guds kallelse till oss, vårt svar, vår Gudsbild, viktiga personer, dofter, färger, ljud och så vidare. Så nu vill jag dela lite början med er. Tycker det passar bra just idag, då temat för söndagen nu tredje advent var "Bana väg för Herren".

Jag tror att när jag föddes var Gud och Guds existens som självklar för mig. Jag har hört någonstans spädbarn i tidig ålder uppfattar sig själv och sin mamma som ett. Lite så tror jag att det var för mig, och för alla spädbarn, när det gäller Gud. Gud var så naturligt, och inget jag behövde tänka på eller bekymra mig för.

Men så börjar upptäcka mer av världen runt omkring, och Gud blir kanske mindre tydlig, eller får en annan gestalt? 

Min mamma har berättat att jag redan vid någon månads ålder började drömma mycket när jag sov, jag vet inte, men kanske är drömmar ett uttryck för en undermedvetenhet om någonting annat än den materiella världen?

Min familj bodde utanför en liten by, och jag hade tillgång till skog och mark, och jag fick mycket frihet i att röra mig och leka, uppleva. Mötet med Skapelsen, med Guds verk, måste ha präglat min person.

Jag döptes, mest av tradition. Mina föräldrar är sekulariserade svenskar och tänkte nog inte så mycket på det här med tro och kristendom, man döpte sin bebis, det var inget konstigt med det.

I byn fanns inte så mycket organiserade mötesplatser för barn och föräldrar. Inte som det är idag med baby-sim, öppna förskolor, baby-yoga, barnvagnsbio, föräldragrupper, m.m... Men det som fanns var "Kyrkis" - Kyrkans Barntimmar. Jag minns inte så mycket från Kyrkis, men än någon loppmarknad, och att vi lekte kurragömma. Jag har också sett bilder från något luciatåg. Pedagogen hette Maria och hade rödbrunt vågigt hår och fräknar, och hon var snäll. Fast en händelse minns jag också: Jag är kanske 4 år gammal. Jag sitter vid ett bord i församlingshemmet och klistrar små tussar av silkespapper som en ram runt en text. Tussarna är röda och mörkblåa, och texten är en bön: "Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är. Vart jag mig i världen vänder står min lycka i Guds händer. Lyckan kommer, lyckan går, Du förbliver, Fader vår. Amen". Då kunde jag aldrig ana hur viktigt den bönen skulle bli i framtiden.

Fortsättning följer så småningom, ha tålamod!

Konfirmander gillar...

Hela gårdagen ägnades åt kyrkomusik, med besök från Göteborgs stift. Det var en mycket bra dag, trots att jag inte är sådär jätte intresserad av musik egentligen. Jag antar att det faktum att det var just kyrklig musik och att det kändes relevant för mig och det jag tänker syssla med, vägde upp det jag har svårt för att ta till mig. Dessutom var det inte enbart en enda lång föreläsning, vi fick tänka och göra själva också.

Vi blev indelade i grupper, och eftersom de som läser grundkursen på distans annars också var med så fick vi lite nytt folk som vi inte riktigt känner, och sedan blev gruppen tilldelad ett scenario som vi skulle välja ut psalmer utifrån. Min grupp fick följande: "Ni är en lantortskyrka där deltagarna främst är en del pensionärer, samt några få konfirmander. Söndagen är Fjärde söndagen efter trettondedagen, med temat Jesus är vårt hopp".

Så, då skulle vi alltså välja ut psalmer för en högmässa. Varken jättesvårt eller jättelätt. Gruppen hade en hel del starka viljor (jag kan ha varit en av dem...), och vi hade lite olika fokus. Bland annat kom det upp som jag hört så många gånger förut, nämligen att vi borde ha någon eller några 700-psalmer med, för att konfirmander tycker om dem.

Jag blir alltid lite irriterad när jag hör det, för är det inte väldigt inskränkt? Varför förutsätter vi att alla människor som är under 30, och särskilt konfirmander, tycker om 700-psalmerna? Nu menar jag naturligtvis inte alla psalmer från 701-800, men en hel del av dem, de som fått stämpeln ungdomspsalmer av många.

När jag påpekar detta brukar många svara att de av erfarenhet vet att de psalmerna är populära. Så kan det visserligen vara, det är förmodligen till och med sant, men vad beror det på då? 

Jag tror att vi människor generellt fungerar ungefär som små barn i många situationer. Ni som har barn eller har erfarenhet av mindre barn vet att det ganska ofta är så att när man ska berätta en saga eller sjunga en sång med ett barn, vill det ofta höra samma saga eller sjunga samma sång om och om igen. Man kan få läsa Mamma Mu Gungar 50.000 gånger, kväll efter kväll. Kommer man med något nytt möts det med ofta med ganska stort motstånd och protester.

När vi får nya konfirmander och ska bestämma vad de ska få ha för sånger och psalmer, har vi dels de unga ledarna, som vill sjunga vad de själva sjöng under konfirmandtiden, och sedan har vi våra egna föreställningar om vad de unga gillar. Så vi väljer kanske 703 - Ropa till Gud, Glory, Lord I lift Your name, osv. Vi tragglar dem på våra andakter och de gudstjänster vi har med konfirmanderna, och de lär sig dem. Sedan kommer det till kyrkan och är med på de "vanliga" gudstjänsterna, och sjunger inte någon av dessa. Är det då inte konstigt att de inte tycker det är roligt eller intressant? Man dras till det man känner igen sedan tidigare. På samma sätt kan jag ana att det fungerar åt andra hållet ibland, när de äldre och kyrkvana, pensionärerna, är med på konfirmand- eller ungdomsgudstjänster; de tycker att det är mycket fint och bra, trevligt med ungdomar och lite fart, men samtidigt uttrycks en underton av att de inte riktigt tycker att det är "på riktigt". Jag har vid några tillfällen hört just att man talar om exempelvis ungdomarnas gospelmässa, och den riktiga högmässan. Nu menar de personerna säker inte något illa, och om man frågade dem rakt ut skulle de förmodligen säga att det inte var så de menade, men trots det tycker jag att det ändå visar på en underliggande attityd. När de äldre är på en kvällsmässa med ungdomstema, så är de besökare på den gudstjänsten, men på söndagsförmiddagens högmässa är de deltagare. På samma sätt ses konfirmanderna som besökare på söndagsgudstjänsten, men deltagare i ungdomsmässan.
Jag tror inte detta är något som någon av oss vill egentligen, att "ungdomskyrkan" och "vuxenkyrkan", ska vara separerade ifrån varandra. Det kommer ju bara att leda till det som vi redan nu ser inom exempelvis Sv.kyrkans Unga, där många aktiva medlemmar i bland annat styrelser osv, egentligen är lite väl gamla. Av någon anledning känner man sig främmande i den vuxna kyrkan.
Men har vi inte lite granna oss själva att skylla? Om vi hela tiden placerar alla unga i ett fack, alla barn och barnfamiljer i ett fack, alla över 45 i ett fack, och pensionärerna i ett fack, och bara erbjuder vad vi förväntar oss att de ska gilla, då får vi en kyrka med massa små segregerade grupper där alla bara gillar det vi har visat dem.
Nej, mer integrering mellan barn, ungdomar och vuxna. Det innebär både någon 700-psalm på söndagens högmässa och några 10-, 100, 200 eller 300 (osv) under konfirmandtiden och i ungdomssammanhang. Och sluta sitta fast i att alla under 30 älskar popklingande lovsånger, för så behöver det inte alls vara. Vi är alla olika, så även konfirmander och ungdomar. Precis som att alla över 80 inte nödvändigtvis älskar alla psalmer som är äldre än 150 år. Vi måste släppa lite på våra föreställningar, och våga.
Sen finns det såklart mängder av andra saker som måste göras också för att få en sammanhållen kyrka att växa i, men det är en annan diskussion som jag kanske lyfter vid ett senare tillfälle.

Bild från studieresa i Armenien, centralt i bilden sys Rasmus
Tyckte det var en talande bild.

En glimt av dig

Det har varit en dag i mötets tecken. Och nu talar jag inte om möten som i tråkiga, trista och långdragna sammanträden, nej, jag menar möten med medmänniskan och med mig själv.
Vi har fått tillfälle att dela våra livshistorier och kallelseberättelser som vi jobbat med under veckan. Vi valde själva vad vi ville dela, och vi samtalade två och två. Jag och underbara Emma samtalade liggandes i sofforna utanför kapellet, insvepta i filtar. Först berättade jag om mitt liv och min vandring med Gud från tio-årsåldern och fram till gymnasiet, ganska kortfattat,, men det huvudsakliga gick fram. Sedan delade Emma sin berättelse. Varken min eller Emmas berättelse fokuserade enbart på Gud, men trots det tyckte jag att båda samtalen genomsyrades av en Gudsnärvaro, både som i att Gud var närvarande då när berättelsen utspelade sig, men också i presens, då vi satt där och talade.
Vi avslutade lektionen i kapellet med en välsignelse- och korstecknarstund, då vi fick teckna korset på varandras pannor, öron, ögon, läppar, hjärtan och skuldror. Vi sjöng också Taizésångerna "I min Gud har jag funnit styrka", och "Tacka Herren". Särskilt den första sången talade till mig lite mer än vad den brukar, det var härligt.
Under fikat fortsatte samtalet lite. Det kändes bra, vi hann avrunda lite mer och dela lite mer.
Jag gillar när man kan mötas sådär, och kan dela saker. Få ta del av en liten bit av en annan människas historia och person. Det är utvecklande, stimulerande och spännande.

Jag har funderat över en sak. Några av våra lärare, och flera av våra tillfälliga föreläsare och besökare, har betonat hur bra, nyttigt och viktigt det är att ha en själavårdare. Jag har tänkt på det också, att det vore bra. Får se till att ta tag i det nu efter jul kanske, när jag är mer på hemmaplan ett litet tag.

Chips- och myshelg

Det har varit en riktig myshelg. Bästa vännen Ronja kom ner från Stockholm, och vi har spenderat helgen med att spela datorspel, kolla på film och bara mysa. Har visserligen pluggat lite grann, jobbar på min fredagsuppgift, kallelseberättelsen, och det går rätt bra. Kommer nog att lägga upp delar av den.
Annars har det bara varit latmaskhelg, helt underbart. Härligt att umgås med Ronja också, vi ses ju rätt sällan nu när jag bor utanför Kungsbacka och hon i Stockholm, och vi båda har fullt upp med plugg.
Har jobbat lite med med min julkrubba också. En herde och åsnan är helt klar, och Maria och Josef är nästan klara. Min stora utmaning blir att göra en kamel, lite ångest inför detta.
Såhär har arbetet förflutit hittills:

Knåda lera fiiint!

Forma fina små figurer: Krubba, Josef, Jesusbarn,
Maria, ett får och en  flaska!

Måla figurer i snygga färger färger och finfina mönster

..Och snart har man en halvfärdig julkrubba!