Konfirmander gillar...

Hela gårdagen ägnades åt kyrkomusik, med besök från Göteborgs stift. Det var en mycket bra dag, trots att jag inte är sådär jätte intresserad av musik egentligen. Jag antar att det faktum att det var just kyrklig musik och att det kändes relevant för mig och det jag tänker syssla med, vägde upp det jag har svårt för att ta till mig. Dessutom var det inte enbart en enda lång föreläsning, vi fick tänka och göra själva också.

Vi blev indelade i grupper, och eftersom de som läser grundkursen på distans annars också var med så fick vi lite nytt folk som vi inte riktigt känner, och sedan blev gruppen tilldelad ett scenario som vi skulle välja ut psalmer utifrån. Min grupp fick följande: "Ni är en lantortskyrka där deltagarna främst är en del pensionärer, samt några få konfirmander. Söndagen är Fjärde söndagen efter trettondedagen, med temat Jesus är vårt hopp".

Så, då skulle vi alltså välja ut psalmer för en högmässa. Varken jättesvårt eller jättelätt. Gruppen hade en hel del starka viljor (jag kan ha varit en av dem...), och vi hade lite olika fokus. Bland annat kom det upp som jag hört så många gånger förut, nämligen att vi borde ha någon eller några 700-psalmer med, för att konfirmander tycker om dem.

Jag blir alltid lite irriterad när jag hör det, för är det inte väldigt inskränkt? Varför förutsätter vi att alla människor som är under 30, och särskilt konfirmander, tycker om 700-psalmerna? Nu menar jag naturligtvis inte alla psalmer från 701-800, men en hel del av dem, de som fått stämpeln ungdomspsalmer av många.

När jag påpekar detta brukar många svara att de av erfarenhet vet att de psalmerna är populära. Så kan det visserligen vara, det är förmodligen till och med sant, men vad beror det på då? 

Jag tror att vi människor generellt fungerar ungefär som små barn i många situationer. Ni som har barn eller har erfarenhet av mindre barn vet att det ganska ofta är så att när man ska berätta en saga eller sjunga en sång med ett barn, vill det ofta höra samma saga eller sjunga samma sång om och om igen. Man kan få läsa Mamma Mu Gungar 50.000 gånger, kväll efter kväll. Kommer man med något nytt möts det med ofta med ganska stort motstånd och protester.

När vi får nya konfirmander och ska bestämma vad de ska få ha för sånger och psalmer, har vi dels de unga ledarna, som vill sjunga vad de själva sjöng under konfirmandtiden, och sedan har vi våra egna föreställningar om vad de unga gillar. Så vi väljer kanske 703 - Ropa till Gud, Glory, Lord I lift Your name, osv. Vi tragglar dem på våra andakter och de gudstjänster vi har med konfirmanderna, och de lär sig dem. Sedan kommer det till kyrkan och är med på de "vanliga" gudstjänsterna, och sjunger inte någon av dessa. Är det då inte konstigt att de inte tycker det är roligt eller intressant? Man dras till det man känner igen sedan tidigare. På samma sätt kan jag ana att det fungerar åt andra hållet ibland, när de äldre och kyrkvana, pensionärerna, är med på konfirmand- eller ungdomsgudstjänster; de tycker att det är mycket fint och bra, trevligt med ungdomar och lite fart, men samtidigt uttrycks en underton av att de inte riktigt tycker att det är "på riktigt". Jag har vid några tillfällen hört just att man talar om exempelvis ungdomarnas gospelmässa, och den riktiga högmässan. Nu menar de personerna säker inte något illa, och om man frågade dem rakt ut skulle de förmodligen säga att det inte var så de menade, men trots det tycker jag att det ändå visar på en underliggande attityd. När de äldre är på en kvällsmässa med ungdomstema, så är de besökare på den gudstjänsten, men på söndagsförmiddagens högmässa är de deltagare. På samma sätt ses konfirmanderna som besökare på söndagsgudstjänsten, men deltagare i ungdomsmässan.
Jag tror inte detta är något som någon av oss vill egentligen, att "ungdomskyrkan" och "vuxenkyrkan", ska vara separerade ifrån varandra. Det kommer ju bara att leda till det som vi redan nu ser inom exempelvis Sv.kyrkans Unga, där många aktiva medlemmar i bland annat styrelser osv, egentligen är lite väl gamla. Av någon anledning känner man sig främmande i den vuxna kyrkan.
Men har vi inte lite granna oss själva att skylla? Om vi hela tiden placerar alla unga i ett fack, alla barn och barnfamiljer i ett fack, alla över 45 i ett fack, och pensionärerna i ett fack, och bara erbjuder vad vi förväntar oss att de ska gilla, då får vi en kyrka med massa små segregerade grupper där alla bara gillar det vi har visat dem.
Nej, mer integrering mellan barn, ungdomar och vuxna. Det innebär både någon 700-psalm på söndagens högmässa och några 10-, 100, 200 eller 300 (osv) under konfirmandtiden och i ungdomssammanhang. Och sluta sitta fast i att alla under 30 älskar popklingande lovsånger, för så behöver det inte alls vara. Vi är alla olika, så även konfirmander och ungdomar. Precis som att alla över 80 inte nödvändigtvis älskar alla psalmer som är äldre än 150 år. Vi måste släppa lite på våra föreställningar, och våga.
Sen finns det såklart mängder av andra saker som måste göras också för att få en sammanhållen kyrka att växa i, men det är en annan diskussion som jag kanske lyfter vid ett senare tillfälle.

Bild från studieresa i Armenien, centralt i bilden sys Rasmus
Tyckte det var en talande bild.