Barnatro

Tänkte att jag skulle dela med mig lite av det som jag skrev och jobbade med för ett tag sedan, nämligen den här kallelseberättelsen och livshistorian som jag har nämnt tidigare. Vi hade ju det som en fredagsuppgift i skolan, att gå igenom våra liv från födsel till idag, och fundera över bland annat Guds kallelse till oss, vårt svar, vår Gudsbild, viktiga personer, dofter, färger, ljud och så vidare. Så nu vill jag dela lite början med er. Tycker det passar bra just idag, då temat för söndagen nu tredje advent var "Bana väg för Herren".

Jag tror att när jag föddes var Gud och Guds existens som självklar för mig. Jag har hört någonstans spädbarn i tidig ålder uppfattar sig själv och sin mamma som ett. Lite så tror jag att det var för mig, och för alla spädbarn, när det gäller Gud. Gud var så naturligt, och inget jag behövde tänka på eller bekymra mig för.

Men så börjar upptäcka mer av världen runt omkring, och Gud blir kanske mindre tydlig, eller får en annan gestalt? 

Min mamma har berättat att jag redan vid någon månads ålder började drömma mycket när jag sov, jag vet inte, men kanske är drömmar ett uttryck för en undermedvetenhet om någonting annat än den materiella världen?

Min familj bodde utanför en liten by, och jag hade tillgång till skog och mark, och jag fick mycket frihet i att röra mig och leka, uppleva. Mötet med Skapelsen, med Guds verk, måste ha präglat min person.

Jag döptes, mest av tradition. Mina föräldrar är sekulariserade svenskar och tänkte nog inte så mycket på det här med tro och kristendom, man döpte sin bebis, det var inget konstigt med det.

I byn fanns inte så mycket organiserade mötesplatser för barn och föräldrar. Inte som det är idag med baby-sim, öppna förskolor, baby-yoga, barnvagnsbio, föräldragrupper, m.m... Men det som fanns var "Kyrkis" - Kyrkans Barntimmar. Jag minns inte så mycket från Kyrkis, men än någon loppmarknad, och att vi lekte kurragömma. Jag har också sett bilder från något luciatåg. Pedagogen hette Maria och hade rödbrunt vågigt hår och fräknar, och hon var snäll. Fast en händelse minns jag också: Jag är kanske 4 år gammal. Jag sitter vid ett bord i församlingshemmet och klistrar små tussar av silkespapper som en ram runt en text. Tussarna är röda och mörkblåa, och texten är en bön: "Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är. Vart jag mig i världen vänder står min lycka i Guds händer. Lyckan kommer, lyckan går, Du förbliver, Fader vår. Amen". Då kunde jag aldrig ana hur viktigt den bönen skulle bli i framtiden.

Fortsättning följer så småningom, ha tålamod!