Det har varit en dag i mötets tecken. Och nu talar jag inte om möten som i tråkiga, trista och långdragna sammanträden, nej, jag menar möten med medmänniskan och med mig själv.
Vi har fått tillfälle att dela våra livshistorier och kallelseberättelser som vi jobbat med under veckan. Vi valde själva vad vi ville dela, och vi samtalade två och två. Jag och underbara Emma samtalade liggandes i sofforna utanför kapellet, insvepta i filtar. Först berättade jag om mitt liv och min vandring med Gud från tio-årsåldern och fram till gymnasiet, ganska kortfattat,, men det huvudsakliga gick fram. Sedan delade Emma sin berättelse. Varken min eller Emmas berättelse fokuserade enbart på Gud, men trots det tyckte jag att båda samtalen genomsyrades av en Gudsnärvaro, både som i att Gud var närvarande då när berättelsen utspelade sig, men också i presens, då vi satt där och talade.
Vi avslutade lektionen i kapellet med en välsignelse- och korstecknarstund, då vi fick teckna korset på varandras pannor, öron, ögon, läppar, hjärtan och skuldror. Vi sjöng också Taizésångerna "I min Gud har jag funnit styrka", och "Tacka Herren". Särskilt den första sången talade till mig lite mer än vad den brukar, det var härligt.
Under fikat fortsatte samtalet lite. Det kändes bra, vi hann avrunda lite mer och dela lite mer.
Jag gillar när man kan mötas sådär, och kan dela saker. Få ta del av en liten bit av en annan människas historia och person. Det är utvecklande, stimulerande och spännande.
Jag har funderat över en sak. Några av våra lärare, och flera av våra tillfälliga föreläsare och besökare, har betonat hur bra, nyttigt och viktigt det är att ha en själavårdare. Jag har tänkt på det också, att det vore bra. Får se till att ta tag i det nu efter jul kanske, när jag är mer på hemmaplan ett litet tag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar