Ord två: Barfota

Jag fortsätter på temat med mina tre ord. Igår fick ni ordet pusselbitar, som står för dåtiden och dess användning i nutiden.

Dagens ord fokuserar nog mest på nutiden. Att vara här och nu.

Ordet är Barfota.

Att förhålla sig barfota till världen, vad handlar det om? Liksom med pusselbitarna kan man tolka in mycket i detta. Jag tänker bland annat på att om man går barfota måste man vara mer uppmärksam på sin omgivning, samtidigt som man tydligare känner vägen man rör sig på mycket bättre än om en tjock sula ligger emellan. Att gå barfota kan alltså, översatt, innebära att avlägsna det lagret som ligger emellan oss och vår verklighet, vardag och vårt samhälle. Att verkligen behöva öppna ögonen och se vad som finns omkring oss. Går vi barfota måste vi anpassa oss på ett helt annat sätt än när vi har skor på fötterna. Vi måste kanske använda huvudet och vara mer mentalt närvarande. Går man barfota kan man inte alls trampa på i sin egen lilla värld, för då kanske man missar någon vass sten och gör sig illa.

Att man måste hinna vara uppmärksam gör också att man kanske rör sig i lite långsammare takt än vanligt. Det blir inte att man bara stövlar på. Långsamheten är viktigt och på många sätt underskattad. I långsamhetens rörelse hinner vi skaffa oss en annan syn av vår värld. Kanske hinner vi se, höra och uppfatta något nytt. Skönheten i detaljerna som annars bara svischar förbi. Kanske hinner vi uppfatta en svag röst som ropar efter oss.

Vad som är viktigt att komma ihåg med långsamheten och barfotandet, är att det trots allt är rörelsen som är centralt. Jag skrev om detta för ett tag sedan, angående promenader. Rörelse skapar någonting inom oss. Inte för inte är rörelse, uttryck med kroppen och vandringar, centralt inom i stort sätt alla religioners andliga övningar och traditioner. Vallfärder och pilgrimsvandringar som stort exempel, eller varför inte muslimernas böneställningar och rörelser.  Radband är ett annat exempel, som återfinns i bland annat buddhismen, islam och kristendomen. Handens och fingrarnas rörelse leder bönen. Ordet barfota står för vandringen, i sinnet såväl som fysiskt. Bli inte kvar för länge, stelna inte.



från:
denna hemsida

 För att fortsätta på religionsspåret nu när vi är där och nosar så kan man ju också konstatera att det inte är helt ovanligt att i tempel och på andra heliga platser är det vanligt med seden att ta av sig om fötterna. Återigen kan muslimernas moské som statuera exempel.

2 Mosebok kap 3 berättar om hur Mose möter Gud genom en brinnande buske. Bland det första Gud säger till Mose är att han ska ta av sig sina sandaler, för han står på helig mark.

Jag funderar på om detta kanske kan ha med sårbarhet att göra. Våra fötter är viktiga för oss, och tänk på att Mose var en fåraherde vid den här tiden, han levde på att vandra runt. Jag tror att därför är våra fötter också väldigt känsloladdade, vi vill inte gärna skada dem, för vi vet om att vi är så pass beroende av dem. För visst är fötterna lite speciella på det sättet för oss? Många vill inte att man rör vid fötterna, och jag vet flertalet personer som får närmast panik om de blir fasthållna i foten, vilket inte enbart beror på att de är kittliga. Det är helt enkelt obehagligt. Att komma nära fötterna är väldigt intimt och kräver tillit. Att våga vara barfota är att våga visa sig från en sårbar sida.

Osökt tänker jag också på ett annat bibelställe, den här gången från Johannesevangeliet kapitel 13, nämligen när Jesus tvättar lärjungarnas fötter.  Lärjungen Petrus är tveksam till att få sina fötter tvättade, inte så konstigt eftersom det var tjänarens uppgift att tvätta sin herres fötter.  Att låta sig tjänas, däri finns också en tillit. Att våga lita på en person så mycket att man låter denne anta en tjänares gestalt, fast det känns främmande.

Öppenhet för nuet och tillvaron, närvaro i detsamma, rörelse, sårbarhet och tillit. Det ryms i ordet Barfota för mig.