Salt, Sims och Basilika

Fick reda på igår att jag är bjuden på barndop. Sjukt roligt, jag älskar dop. Också kul eftersom vi ganska nyligen talat om dopet  under lektionerna i troslära, så jag känner mig hyfsat uppdaterad. Just nu kollar jag runt efter någon bra doppressent från mig och resten av familjen. Jag känner att jag, som den förmodligen mest kyrknördiga familjemedlemmen, skulle kunna nörda mig riktigt ordentligt och ge någonting med massor av symbolik och sjukt kristendoms-relaterat. Kanske kan jag ge bort en liten fin påse med flingsalt? Har för mig att det är en halvt bortglömd dopsymbol...

Förutom dop så har jag under gårdagen fått min dator som jag köpt av en skolkamrat. Den verkar bra, har inte utforskat den ordentligt ännu, men det ska jag göra såsmåningom. Bland det första jag gjorde var i alla fall att beställa the Sims 3, så att jag äntligen kan komma igång och spela igen. Det är mitt absoluta favoritspel, skapa små människor, bygga hus och inreda, skapa intriger mellan de små figurerna... Risken finns att jag blir fast totalt, spelar till sent på kvällen, sitter inne hela helgerna. Fast å andra sidan finns det inte så mycket annat att pyssla med just under helgerna. Och det händer ju alltid saker på kvällarna, så jag kommer nog inte isolera mig trots allt.

Sist vill jag bara berätta att mina små basilikafrön växer så det knakar. Jag har aldrig varit bra på växter och sådant, allt jag rör vid vissnar, jag är som en omvänd kung Midas. Men det har faktiskt skjutit upp flera skott, och de sträcker sig mot ljuset utanför fönstret. Jag är oerhört stolt och ser efter de små gröna späda vännerna varje dag. Underbart!

Fredag, Lördag, Söndag, tillbaka!

Har haft en härligt intensiv helg med massor av rika händelser. Mest centralt har varit Bokmässan i Göteborg. Skulle ha varit där under lördagen enbart, men fick av en ren slump kontakt med en släkting, min pappas kusin, via facebook. När hon fick höra att jag skulle dit föreslog hon en träff. Hon fixade en gratisbiljett (hon jobbar på Norstedts förlag), och bjöd på fika. Det var riktigt trevligt. Ägnade resterande tid av dagen till att knalla runt och kolla böcker (döh!), fick Lina Neidestams seriealbum Maran signerad, vilket var en av de saker jag hade som mål under helgen, sweet! Hängde sedan några timmar i sv.kyrkans monter Se Människan och lyssnade på intressanta intervjuer, samtal och föredrag. Mest uppseendeveckande var förmodligen Nina Hagen, supercool och supernajs! Helgens roligaste var en dialog mellan ärkebiskop Anders Wejryd och föredetta ärkebiskop KG Hammar som utspelade sig på följande sätt:
AW: Så vad gör det då med en, att vara ärkebiskop? Jag kan ju inte svara eftersom jag är mitt i det.
KGH: Ja, jag vet inte om jag kan svara heller, eftersom jag inte är död än.
AW: Jaha, då måste jag be att få återkomma. 
Någon sekund av tystnad innan de båda brister ut i gapskratt.

Sov sedan hos Emma och Cissi, som båda gick på Helsjön förra året. Jag fick låna Cissis säng, och fick lite svårt att sova eftersom den inte var placerad vid en vägg (liten 90säng dessutom), och jag måste verkligen kunna krypa upp mot en vägg när jag sover. Detta resulterade i att jag runt klockan fyra på morgonen fick nog, gick upp och möblerade om i Cissis rum. Kunde sedan sova hela resterande natten, och efterföljande.
Lördag var det bokmässa igen. Mycket mera folk denna dag, långa köer för att komma in, men det gick trots allt förvånande fort.
Massor av böcker, några signeringar, prylar och grejor, och flera föreläsningar/samtal/intervjuer. På det hela taget mycket najs!
Fynd bland annat under årets mässa: Maran - Lina Neidestam (signerad), Rikitikitavi - Rikard Wolff (signerad), Jag lutar åt Gud - Tomas Sjödin (signerad), Änglarnas svar - Stefan Einhorn (signerad), några gratisböcker: Fred - 100 röster mot krig, Dawit Isaak, 25 frågor och svar om katolsk tro. Plus lite vykort, ett radband, ett skrivblock och fina knappar, samt en ny Frälsarkrans vilket var bra då min förra gått sönder. Najs!

Några av helgens fynd!

Söndagen var det mest lugnt häng med Emma. Vi gick till Hammarkullen och Mariakyrkan där vi firade gudstjänst. Helt okej, har inte varit där tidigare. Var dock lite tveksam, då det användes någon form av alternativ trosbekännelse. Jag är lite konservativ på det sättet. Föredrar den vanliga apostoliska, eller kanske någon av de andra vedertagna. Gillar inte heller välsignelsevarianten där man byter ut Fadern, Sonen och Anden. Förstår syftet, men föredrar "det vanliga". Någon har vid något tillfälle kommenterat att jag är väldigt liturgiskt högkyrklig men annars ganska folkkyrklig. Ja, så är det kanske. 

Ord två: Barfota

Jag fortsätter på temat med mina tre ord. Igår fick ni ordet pusselbitar, som står för dåtiden och dess användning i nutiden.

Dagens ord fokuserar nog mest på nutiden. Att vara här och nu.

Ordet är Barfota.

Att förhålla sig barfota till världen, vad handlar det om? Liksom med pusselbitarna kan man tolka in mycket i detta. Jag tänker bland annat på att om man går barfota måste man vara mer uppmärksam på sin omgivning, samtidigt som man tydligare känner vägen man rör sig på mycket bättre än om en tjock sula ligger emellan. Att gå barfota kan alltså, översatt, innebära att avlägsna det lagret som ligger emellan oss och vår verklighet, vardag och vårt samhälle. Att verkligen behöva öppna ögonen och se vad som finns omkring oss. Går vi barfota måste vi anpassa oss på ett helt annat sätt än när vi har skor på fötterna. Vi måste kanske använda huvudet och vara mer mentalt närvarande. Går man barfota kan man inte alls trampa på i sin egen lilla värld, för då kanske man missar någon vass sten och gör sig illa.

Att man måste hinna vara uppmärksam gör också att man kanske rör sig i lite långsammare takt än vanligt. Det blir inte att man bara stövlar på. Långsamheten är viktigt och på många sätt underskattad. I långsamhetens rörelse hinner vi skaffa oss en annan syn av vår värld. Kanske hinner vi se, höra och uppfatta något nytt. Skönheten i detaljerna som annars bara svischar förbi. Kanske hinner vi uppfatta en svag röst som ropar efter oss.

Vad som är viktigt att komma ihåg med långsamheten och barfotandet, är att det trots allt är rörelsen som är centralt. Jag skrev om detta för ett tag sedan, angående promenader. Rörelse skapar någonting inom oss. Inte för inte är rörelse, uttryck med kroppen och vandringar, centralt inom i stort sätt alla religioners andliga övningar och traditioner. Vallfärder och pilgrimsvandringar som stort exempel, eller varför inte muslimernas böneställningar och rörelser.  Radband är ett annat exempel, som återfinns i bland annat buddhismen, islam och kristendomen. Handens och fingrarnas rörelse leder bönen. Ordet barfota står för vandringen, i sinnet såväl som fysiskt. Bli inte kvar för länge, stelna inte.



från:
denna hemsida

 För att fortsätta på religionsspåret nu när vi är där och nosar så kan man ju också konstatera att det inte är helt ovanligt att i tempel och på andra heliga platser är det vanligt med seden att ta av sig om fötterna. Återigen kan muslimernas moské som statuera exempel.

2 Mosebok kap 3 berättar om hur Mose möter Gud genom en brinnande buske. Bland det första Gud säger till Mose är att han ska ta av sig sina sandaler, för han står på helig mark.

Jag funderar på om detta kanske kan ha med sårbarhet att göra. Våra fötter är viktiga för oss, och tänk på att Mose var en fåraherde vid den här tiden, han levde på att vandra runt. Jag tror att därför är våra fötter också väldigt känsloladdade, vi vill inte gärna skada dem, för vi vet om att vi är så pass beroende av dem. För visst är fötterna lite speciella på det sättet för oss? Många vill inte att man rör vid fötterna, och jag vet flertalet personer som får närmast panik om de blir fasthållna i foten, vilket inte enbart beror på att de är kittliga. Det är helt enkelt obehagligt. Att komma nära fötterna är väldigt intimt och kräver tillit. Att våga vara barfota är att våga visa sig från en sårbar sida.

Osökt tänker jag också på ett annat bibelställe, den här gången från Johannesevangeliet kapitel 13, nämligen när Jesus tvättar lärjungarnas fötter.  Lärjungen Petrus är tveksam till att få sina fötter tvättade, inte så konstigt eftersom det var tjänarens uppgift att tvätta sin herres fötter.  Att låta sig tjänas, däri finns också en tillit. Att våga lita på en person så mycket att man låter denne anta en tjänares gestalt, fast det känns främmande.

Öppenhet för nuet och tillvaron, närvaro i detsamma, rörelse, sårbarhet och tillit. Det ryms i ordet Barfota för mig.

Pusselbitar

Jag har funnit tre ord som jag på något sätt har format en slags livshållning kring. Tänkte att jag skulle dela dem med er, och förklara lite hur jag tänker.  Allt som skrivs är som vanligt mina egna tankar och tolkningar, och håller ni inte med så är det okej.

Det ord ni får idag är Pusselbitar.

Pusselbitar kan ha flera bottnar. För det första så kan de stå för vilka vi är. Man skulle kunna säga att varje människa är lite som ett pussel i sig själv. Vi består av många bitar formade av olika erfarenheter, vår historia, människor omkring oss och saker vi har lärt oss. På det sättet kan ordet pusselbitar stå för det som har varit, dåtid.

Kanske några nu tycker att dåtid är ett negativt laddat ord. Man ska inte leva i det förgångna, se för mycket bakåt eller tänka att det var bättre förr. Nej, det kanske stämmer.

Men det vi har bakom oss är också det vi har med oss. Det vi är uppbyggda av. Att förstå att vår bakgrund påverkar och formar vilka vi är och vad vi gör tror jag kan vara viktigt. Ser vi på vår historia kan det hjälpa oss att inse varför vi reagerar som vi gör.



En av mina tatueringar



Om vi förstår det, kan vi också använda oss av det i nya situationer, på två sätt. Vi kan ta våra erfarenheter och applicera på den nya situationen för att lösa ett dilemma eller problem. Empirisk kunskapstillämpning med andra ord. På samma sätt kan vi, om vi fårstår oss på oss själva, också undvika att bara göra saker på rutin, och därmed riskera att fatta fel beslut just för att vi inte fattar något beslut. Är man medveten om hur man reagerar på saker och varför, kan man också bryta mönster som inte fungerar.

Den andra aspekten av ordet pusselbitar är det större perspektivet. Om vi alla är massor av små pusselbitar, så kan man säga att världsalltet är det stora pusslet som vi alla är del av. Våra många pusselbitar har en liten plats i det stora hela. Detta synsätt ger dels en tröst för mig som individ. Jag har en plats, jag tillhör, jag finns, jag behövs för att göra bilden komplett. För alla som lägger pussel vet ju hur irriterande det är om någon eller några bitar saknas, och pusslet inte kan färdigställas.

Det är också en påminnelse när vi möter andra. Deras pusselbitar behövs också, av samma anledning.

I mötet med andra kan bilden av pusselbitar också fungera på ytterligare ett sätt, nämligen insikten om att alla pusselbitar inte matchar med varandra. Och det är kanske okej. Vi vet ju hur det är att träffa en människa som man inte alls klickar med och förstår sig på. Om vi få bär bilden av pusslet med oss kanske vi kan försöka lite till. För om vi består av massor av bitar, kanske i alla fall några av dem matchar. Låt oss då fokusera på dem, och vara ödmjuka inför att de bitar jag inte gillar hos den andre personen, förmodligen passar in någon annanstans. Då behöver jag inte heller ha dåligt samvete för att jag inte tycker om allt hos en person. Jag kan låta en del små irritationsmoment, småsaker och negationer bara passera. Vi behöver kunna sålla så ibland.

Så detta ord är vad jag vill ge er idag. Pusselbitar. Tack.

Helg hos farmor

Jag ska till farmor och styvfarfar i helgen, tillsammans med pappa och lillebror. Ska bli riktigt roligt hoppas jag, har inte träffat dem på länge, någon av dem. Dessutom har jag ju inte sett deras nya hem. Så det ska bli spännande, vet bara att det ligger på en liten ö utanför Hamburgsund.

Pappa kommer och hämtar upp mig på skolan. Han hade tydligen någon kurs i den här delen av landet, så det passade sig bra att han kunde åka den här vägen förbi, annars ligger ju skolan rätt avigt. På söndag får jag därför ta mig tillbaka själv. Känns bra att han iallafall kan hämta upp mig, så får han ju se hur jag bor också. 

Men innan jag åker iväg för helgen och lämnar folkhögskole-bubblan så har jag lite saker att fixa med. Måste göra klart fredagsuppgiften; att skriva en pressentation av en trosperson - en person som på något sätt är inspirerande och förankrad i den kristna tron, samt lite om denne persons livsfrågor och kontakt med Gud. Jag hade först tänkt att skriva om Den Ryske Pilgrimen, men det skulle bli lite för svårt insåg jag, så därför skriver jag om Broder Roger av Taizé istället. 

Vidare har jag tänkt hinna jobba lite på planeringen av kvällsbönen jag ska hålla på måndag, samt ringa till flygbolaget för att kolla att det inte blivit några dubbelbokningar till Berlin, eller något annat strul...

Natur, och lite svamp i skogen

Vår natur är verkligen en otrolig skatt. Jag älskar att vara i skog och mark, ta promenader och bara vara i naturen, den vackra naturen. Sedan jag var liten har jag trivts i skog och natur. Så långt tillbaka jag kan minnas. Bara ett par-tre år gammal knallade jag omkring i hagarna och skogsdungen vid mina föräldrars hus i utkanten av Åre. Klättrat i träd, ätit harsyra, plockat blommor, byggt kojor, plaskar i bäckar och lekt.
Sedan var jag ju scout som liten, fick lära mig surra vindskydd, hantera kniv och lite mer om växter och djur, tältliv och vandringar.
Mycket av mitt naturintresse kommer också från min pappa naturligtvis. Han tog ofta med mig och min lillebror ut och campade om somrarna. Helghajker, fjällvandringar.
Drför har det på något sätt blivit naturligt för mig att röra mig i skogen och naturen. Jag tycker om tanken på att använda mig av vad den har att erbjuda, nyttja utan att för den sakens skull utnyttja, det finns en otroligt viktig skillnad där!
Hur som helst så blev jag riktigt glad häromdagen då jag fann sjukt mycket trattkantareller en bit ifrån stigen. Detta blev, tillsammans med lite blodpudding och spenat, en supergod kvällsmåltid!

Kvällsmat på gång!

Jag är väldigt lyckligt lottad att jag bor dels i ett land där det är tillåtet att gå ut i skogen, och dessutom plocka svamp, bär och whatever. Allemansrätten är ingen självklarhet för alla människor på vår jord. Just nu är jag även väldigt glad att jag bor på en plats med skog och mark så nära, det är bara några meter från skolbyggnaden till skogskanten, och det finns många olika stigar och turer att vandra om man som jag tycker om det. Här finns stigen runt sjön, en stig upp på en bergskam med utsikt över hela jorden känns det som, ytterligare stigar i skog, och fantastisk miljö. Ja, jag har haft tur.

Utsikt från mitt fönster om kvällen

Blyertspenna

Jag har någonstans hört uttrycket "Skriv dina planer med blyertspenna, och låt Gud skriva med bläck." Jag försöker tänka på det ibland, för jag tycker att det är så bra. Att skriva med blyerts innebär ju inte att jag smiter ifrån det ansvar jag har att hålla ordning på och lägga upp planer för vad jag vill, att sätta upp mål. Däremot innebär det att jag, när jag skriver med blyerts, alltid har möjligheten öppen för att omständigheter kan kräva en förändring i mina planer, blyertsen går att sudda. Medvetenheten om att allt inte alltid blir som vi tänkt oss, tror jag är viktigt.

Idag har vi på Sv.Kyrkans Grundkurs (SKG), haft besök av en av prästerna som jobbar kring rekryteringen av präster i Göteborgs stift. Han pratade bland annat lite om vad det faktiskt innebär att vara präst, vad som ingår i vigningslöftena, och vad som är prästens uppdrag. Sedan berättade han också lite mer om själva utbildningen, vad som kan krävas för att bli antagen och så vidare. 

Eftersom jag har funderingar åt prästhållet för egen del, lyssnade jag med intresse. Visst verkar en del saker lite småläskiga. Intervjuer och antagningskonferenser, mycket pluggande i ämnen som exempelvis språk, för att inte tala om utmaningarna som ligger i själva ämbetet, om man nu klarar sig så långt!

Samtidigt känner jag mig inte helt avskräckt. Jag kan bäva lite när jag tänker på allt detta som kanske ligger framför mig, men det får mig inte att (för att koppla till början av inlägget) plocka fram suddet. Jo, jag vill fortfarande bli präst. Varför? Det är så svårt att sätta ord på. Det är något med att tjäna, leda och förvalta. Möta medmänniskor och vara till tjänst i olika skeden av livet, leda gudstjänster och förrättningar, vara en länk i kyrkan med allt vad det innebär i möten mellan tradition och nya influenser, och ha en roll med Gud i centrum...

Men som sagt, jag skriver med blyertspenna, så får vi se om det ska suddas och ändras, eller om mina planer fylls i med bläck så småningom.

Just nu är jag på Helsjöns folkhögskola. Jag börjar här.

Heliga vila, och dumma flygbolag

Tog mig lite sovmorgon idag, eftersom fredagar är lektionsfria. Låg i min säng och vaknade till lite halvt när mina korridorskompisar tog sig ner mot frukosten, slumrade om ett tag, men väcktes snart av kapellklockorna som kallade till morgonbön. Funderade en halv sekund på att skynda upp och ta mig till kapellet, men ångrade mig lika snabbt igen. Kände att jag verkligen behövde sova en längre stund just denna morgon. Och när allt kommer kring, visst var väll vilan (vilodagen förvisso) det första Gud kallade heligt?
När jag sedan kände att det började bli dags att kliva upp på riktigt, sträckte jag mig efter mobilen och knappade fram senaste inspelningen från bönen i Taizé, som återfinns här. Så jag hade min egen lilla morgonandakt utan att ens rulla ur sängen först.

På tal om Taizé så finns det nu möjlighet att skicka in anmälan till mötet i Berlin över nyår. Skulle själv beställa flygbiljetter idag, men flygbolaget dummade sig. Min internetbank fanns inte bland alternativen, och på grund av tekniska problem gick det inte heller att få faktura skickad. Ska testa igen imorgon och se, annars får jag be någon mycket snäll vän eller förälder om hjälp. För till mötet i Berlin ska jag, på något sätt.

Sen har jag faktiskt varit lite aktiv idag också. Har gjort vår fredagsuppgift, som bestod i att välja någon symbol med anknytning till den kristna tron, och ta reda på lite mer om den, samt ordna en bild eller liknande med symbolen. Själva faktabiten var inte så svår, råkade av en händelse, eftersom jag tycker symboler och symbolik är lite intressant, ha ett par böcker i hyllan om just symboler. En av böckerna var av en händelse just en bok om kristna symboler (Symbols of the Christian Faith, A.V Steffler). Dessutom skrev jag i våras en uppsats om religiösa symboler, med inriktning på först och främst de abrahamitiska religionernas symboler, och lite särskilt de kristna symbolerna, där jag fokuserade på Fisken och Korset.
Nu var jag lite ambitiös och valde vare sig Fisken eller Korset. Istället valde jag musslan/snäckan, som dels är aposteln Jakobs (d.ä.) attribut och därför symbol för pilgrimer som vandrar/vandrat Santiago de Compostela, men musslan symboliserar även jungfru Maria, eftersom man i musslans inre kan finna den värdefulla pärlan. Detta kopplas till det faktum att Maria bar på pärlan Jesus i sitt inre.
Som redovisningsmaterial att ta med på måndag, tecknade jag en liten bild :-)