Ber om ursäkt..

Ber om ursäkt för bristen på blogginlägg. Skyller på att.. Jag har faktiskt inget att skylla på.
Veckan har varit rätt seg. Har faktiskt inte kommit mig för att göra så mycket. Förra fredagen åkte jag upp till Norrtälje igen. Det är skönt med folkhögskola, man får vara lite barn och ha höstlov. Att vara hemma hos mamma igen förstärker hela liten-igen-känslan.
Att ha lov betyder inte nödvändigtvis att bara ligga och sova, nepp, åter till lantislivet. En av de första dagarna hemma var det till att stå uppe på höskullen och stapla höbalar på totalt 1500kg. Det är då man märker att man varken burit vattenhinkar, mockat eller kastat hö den senaste tiden, för huden på fingrarna och underarmarna tog stryk direkt av de stickiga stråna och vassa balsnören.
Sen upp senast klockan åtta och först ge hästarna mat och sedan ta hundarna på en timmeslång tur. Den turen är, när man väl kommit ur sängen, rätt skön. Att börja dagen med en promenad är inte alls fel. Jag vet inte om jag har skrivit det tidigare, men för mig är det viktigt med en promenad i ensamhet och tystnad, med bara mig själv (och hundarna, de är okej). Det blir en meditation.

En annan orsak till lite lägre aktivitet är att jag för ovanlighetens skull faktiskt är förkyld. Jag blir nästan aldrig sjuk, och om jag blir det så brukar jag må dåligt i ungefär en dag, sällan mer.
Nu är det så konstigt att när jag är förkyld så kommer alla sjukdomssyndrom lixom var för sig, ett i taget, så i förrgår hade jag ont i halsen, igår var jag trött och febrig, men inget halsont, och idag rinner näsan, men febern är borta. Jag vet inte om detta är onormalt, jag har fått för mig att de flesta får nästan allt på en gång; halsont, feber, huvudvärk, snorighet osv. Inte jag.

Idag är det föresten Alla Helgons Dag. Alla kyrkogårdar lyser av små gravljus. Vi har en liten tradition hemma: Vi åker till kyrkogården med några ljus, men istället för att tända dem i minneslunden (vi har inga av våra annhörigas gravar nära), så letar vi upp de minsta, mörkaste och ensammaste gravarna på kyrkogården, de som ofta är lite äldre och har glömts bort, och sätter våra gravljus på dem.

Nu är det dags för mig att krypa i säng. Ska försöka skärpa mig med bloggen i framtiden. G'natt alla!