Växa och vårdas med kärlek

Mina små basilikafrön har som tidigare nämnt slagit rot och skjutit skott. Ljust gröna och vackra är de, om än fortfarande späda. Men de börjar märkas en påtaglig styrka hos dem, de är inte riktigt lika sköra som de där första dagarna då de letat sig upp ovan jord.
När jag ser på mina små skott blir jag alldeles varm och stolt över dem. På något sätt tycker jag att de är de vackraste små växter jag någonsin skådat. Jag vill ge dem all omvårdnad jag kan, se dem växa och mogna till rika basilikaplantor som verkligen lever upp till sin potential. De är mina, tillhör mig, och någonstans där väcks en kärlek för dem. De är så fantastiskt underbara. Jag känner mig lite som den nyblivne föräldern som ser sitt lilla skrynkliga knyte och tänker: Detta barn är det finaste i världen. Mina gröna skott, de finaste.

Så pysslar jag med mina små, då tanken flyter genom mig: Undrar om det inte är lite på detta sätt som Gud känner för oss, och för hela sin skapelse. Han har skapat oss, och vill vårda, följa och se oss växa till rika plantor, just bara för att vi är Hans, vi tillhör Honom.