De senaste dagarna då jag vaknat och halvt medvetslöst kravlat mig upp ur sängen har det varit tungt. Det märks att mörkret börjar komma, trots att jag alltid har sovit med rullgardinen neddragen, så har hittills någon form av morgonljus ändå letat sig in, om än väldigt lite. Men så är det inte riktigt längre, för morgonen är mörkare nu än för några veckor sedan. Det gör mycket för uppvaknandet. Hela jag skriker att det verkligen inte är morgon än, fast mobilens väckningslarm är av motsatt åsikt.
Men så, när jag trots allt lyckats ta mig upp, och stapplar fram till fönstret, och drar upp rullgardinen, då möts jag av hela vår jords fantastiska härlighet. I kyrkan under högmässan finns det en del med det latinska namnet Sanctus, dvs Helig, då vi sjunger hur jorden är full av Guds härlighet. Det är vad jag slås av när jag nyvaken står vid fönstret på morgonen. Det lätta fuktiga morgondiset som stiger mot skyn, sjöns spegelblanka vattenyta, och trädens numera brandgulröda löv blandat med de mörkgröna barrträdens spetsiga toppar, allt omgivet av morgonljusets nästan tvekande men ack så beslutsamt starka vilja att genomtränga världen.
Det är så underbart vackert. Samtidigt finns det en djup vemodig och sorgsen känsla i höstens klara färger. De bär på vetskapen om att deras tid snart är förbi. Tiden hastar, redan ikväll har många löv släppt taget om sitt fäste och seglat ner mot den gråfuktiga marken där de multnar ihop till en brunkladdig massa.
Hösten och våren är stilla stressade årstider. Först lång väntan, aningar som är knappt märkbara men trots det tydliga. Blåser det inte lite kallare idag? Är inte kvällen lite mörkare? Så är man plötsligt där, då man inser att tiden för sommarens sista dopp är förbi. Man kommer på sig själv med att se sig om efter en extra tröja innan man går ut. Man stänger fönstret till sovrummet om natten, och de där kortbyxorna man använde så frekvent ligger dag efter dag kvar i garderoben. Det går fort, och just därför dyker alla dessa tunga känslor upp då jag ser de vackra utanför fönstret. För dess tid är snart passerad. En tid av mörker, fukt, kyla och trötthet står för dörren. Och efter det isig snö med allt vad det innebär av skottning, hårt arbete, förseningar i trafik och tärande på både kropp och själ.
Hur kommer det sig att vi klarar detta år efter år? Det måste ju vara förhoppningen och tron på att det kommer nya tider efter det hårda och svåra. Detta vet vi, att en årstid efterträds av en annan. Den kunskapen har vi förvärvat empiriskt såväl som logiskt vetenskapligt. Men för mig ligger en viktig aspekt också i min tro. I Nya Testamentet säger Jesus att vi inte ska göra oss bekymmer, att morgondagen får bära sina egna bekymmer. Det är tryggt att vila i. Det sägs också (jag har inte kontrollerat), och fraser som "Var inte rädd", "Känn ingen oro", och liknande, återkommer 366 gånger i Bibeln. Det är ganska exakt en gång per dag om man slår ut det, plus en extra om det inte är skottår. Förtröstan om en morgondag, en ny tid, ligger i tron och tilliten till att Gud är Gud, och bär allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar