Jesus sträckte genast ut handen

Min reflektion kring Matt 14:29-31, som jag skrev inför en middagsbön nyligen. Detta är en något mer utvecklad och iordningställd version, eftersom jag då jag talade gjorde det ganska fritt. Texten handlar alltså om hur Jesus går på vattnet, och när lärjungarna ser honom blir de rädda, men Jesus säger till dem att det är han, och då vill Petrus gå på vattnet fram till Jesus.


(Matt 14:29-31) "Han sade: "Kom!" och Petrus steg ur båten och gick på vattnet fram till Jesus. Men när han såg hur det blåste blev han rädd. Han började sjunka och ropade: "Herre, hjälp mig!" Jesus sträckte genast ut handen och grep tag i honom. "Du trossvage", sade han. "Varför tvivlade du?"

Jag återupptäckte den här texten ganska nyligen. Tidigare har jag ibland tyckt att den har varit lite svår, jag har på något sätt känt att Jesu ord till Petrus, "Du trossvage, varför tvivlade du?" har låtit så hårda och förebrående, nästan lite anklagande på något sätt.
Om du tvivlar så sjunker du, drunknar och är evigt förlorad, så se till att ha en stark tro så att du kan gå på vattnet bredvid Jesus utan att tvivla och sjunka.
Ser man texten på det sättet så blir det väldigt hårt och skrämmande, och jag vet att det inte bara är jag som har upplevt det så, det finns flertalet filmer och böcker där någon av karaktärerna brottas med just den här bilden av tvivlet som något som inte får förekomma, för då sjunker man. Som exempel kan jag nämna miniserien De halvt dolda som gick på SVT för ett par-tre år sedan, där en av karaktärerna, Ragnar, som är uppväxt i kyrkomiljö, får höra texten om Jesus som går på vattnet och Petrus som sjunker. Hans mamma förklarar för honom att det handlar om att allt är möjligt bara man tror. Straxt efteråt ser han sin mamma gå genom isen och drunkna. Ragnar drömmer sedan om hur han sitter i en båt och ser sin mamma tillsammans med Jesus stående på vattnet en bit bort, men när han ska gå till dem faller han hejdlöst i det kalla vattnet och hur han än kämpar kan han inte ta sig upp.
 Har man den synen på texten blir den tung, för då blir tro plötsligt en prestation, och jag vet inte om det bara är jag, men när jag tänker tro i kontexten prestation så lägger det sig som ett tryck över bröstet och oron kommer krypande (Vilket inte direkt hjälper mot tvivlet).
Men läser man texten en gång till, faller det kanske ett nytt ljus över den, vilket det gjorde för mig för ett tag sedan, då jag gjorde upptäckten att det är ju inte alls så att Jesus förebrår den som tvivlar. För när Petrus blir rädd och börjar sjunka, så står inte Jesus en bit bort med armarna i kors och suckar "Nehe, det var väll det jag trodde, du fixade inte det här, sorry, dig vill jag inte ha att göra med längre".
Nej, det är helt tvärtom.
Det finns en liten rad i texten som jag tycker är helt avgörande på många sätt, nämligen början av vers 31: "Jesus sträckte genast ut handen och grep tag i honom. [...]"
Och genast tycker jag att texten ändrar karaktär i mina ögon. Trycket över brösten lättar och försvinner, för i den meningen finns ingen oro och rädsla kvar, endast kärlek. För visst är det så att när vi sjunker ner i tvivel och rädsla, så är Jesus där och sträcker sig efter oss, griper tag i oss och håller oss. Han överger inte, han är där med oss. Och orden, "Du trossvage, varför tvivlade du?" är inte längre fyllda av förebråelse och anklagan, nej, i dem finns bara den djupaste kärlek och omtanke.
"Jesus sträckte genast ut handen och grep tag i honom."