Ibland är det lätt att få känslan av att religion och tro, andliga och existentiella frågor och funderingar, inte är så viktiga för människor i dagens Sverige. Och skulle de dyka upp är det i samband med stora livshändelser och kriser, som sjukdom och död eller något sådant. Eller, om man som jag, går på teologen och faktiskt pluggar sådant. Men resten, alla "vanliga" människor, de tänker nog inte på sådant kan tyckas. Särskilt inte om de är av den yngre generationen, särskilt inte om de är barn eller yngre ungdomar. Särskilt inte om de är killar, etiskt svenska och från någon slags medelklass. Det är lätt att tänka så.
Därför är det befriande att ibland få exempel på motsatsen. Häromdagen när jag satt på bussen på väg hem efter en lång skoldag, då två killar i tolvårsåldern klev på, och jag fick nöjet att höra följande konversation:
Kille 1: "Du kan inte på allvar mena att du tror på Gud?"
Kille 2: "Jo, eller, jag vet ju inte, men jag tror att jag tror."
Kille 1: "Jag tror inte på nått sånt."
Kille 2: "Det är bara för att du inte vågat tänka efter."
Det är så härligt att höra att det pågår samtal som dessa ute i vår vardagsvärld, när många påstår att religion är något som är på utdöende. Frågan är, hur gör vi rum för dessa samtal? När exempelvis skolan är så extremt, förlåt uttrycket, skitnödiga när det gäller allt som har med religion att göra, och varje liten droppe av något som eventuellt skulle kunna påverka eleverna på ett eller annat sätt när det gäller religion (skolavslutning i kyrka, yoga på idrotten..) får skolan att springa runt i cirklar av panik?
Finns det naturligt utrymme för barns existentiella funderingar idag?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar