Praktiskt tips - Andaktskitt

Jag har en ganska bra och konkret grej jag vill dela med mig av, nämligen mitt lilla andaktskitt, som jag brukar ta med mig ibland när jag är ute och reser eller så. Några av mina vänner har ibland lite skämtsamt kallat den min själsliga/andliga första-hjälpenlåda, vilket kanske är sant.

Men faktum är att man med små medel kan skapa sig ett rum för bön och andakt, antingen själv eller i grupp, och symboler kan vara navändbara.

Den har ändrat innehåll till viss del genom åren, men för tillfället ser den ut såhär:

Jag fick en helt vanlig, tråkig och grå necessär från min pappa för en väldigt massa år sedan, då han reste mycket i jobbet. Den fick ligga i en byrå ganska länge, innan jag kom på att det kunde bli ett bra andaktskitt. Den ser rätt skabb ut, med diverse fläckar. Bland annat har den varit insmetat med yoghurt som läckt ut i ryggan, och spritpennekorset har flutit ut då det attackerats av vatten och liknande,men har klarat sitt syfte bra, för sakerna i har aldrig tagit skada. 

Inuti finns två fack, ett lite större och ett lite mindre. I det större passar min lilla bibel perfekt. Har ni inte en bibel i litet format, typ denna eller motsvarande, så rekommenderar jag att man försöker skaffa en. Perfekt att ta med sig i väskan, väger inte lika mycket som en vanlig och tar inte lika mycket plats. Det finns även biblar i samma format som enbart innehåller Nya Testamentet eller NT och Psaltaren, exempelvis de biblar som Gideoniterna delar ut. Dessa är också bra, men vad jag gillar med just den bibel jag har är att det är hela bibeln, inklusive apokryferna. Detta kan vara bra om man hamnar i samtal om bibeln med kristna från andra riktningar, där apokryferna används mer.

I det andra facket har jag lite småprylar som kan vara navändbara:

1. Ett litet skrivblock stl. A6(?) och en penna (som "råkat" följa med från IKEA). 

I det kan man anteckna böner, sånger och liknande som man vill använda sig av.

2. En ikon. Just denna har jag fått av en av mina ryska vänner och den föreställer Abrahams tre besökare, men kallas också för treenighetsikonen.

3. Ett radband

4. En tändare och ett litet ljus. Ljuset är jag väldigt glad för. Hittade det i en liten märklig butik i Gamla stan, Stockholm. Det som är så bra är att det dels är litet, doftar gott, men framförallt att det är som en liten dosa med ett lock man kan stänga, vilket förhindrar att det går sönder och smular stearin i hela facket.

Tidigare har mitt andaktskitt också innehållit föremål som Frälsarkransen och Lilla Pilgrimsboken, och ett tag byttes alla föremål ut mot en psalmbok i samma storlek som bibeln. Men just nu ser det ut såhär, vilket jag är rätt nöjd med för tillfället. Naturligtvis kan man lägga i vad man vill, och vad man känner att man har användning för. 

Släkten är värst? Nejdå!

Sommaren har varit lite hipp som happ, i alla fall när det kommer till bloggen. Men jag tänkte att jag skulle ta och uppdatera lite om helgens stora händelse, så får vi se om det blir lite mera ordentligt bloggande när hösten och vardagen sätter igång på allvar.

Så:
Vart fjärde år har vi en stor släktträff någonstans. Det är egentligen min morfars del av släkten, och alla "kusiner" från hans sida, och vi brukar bli över hundra personer.
Kusinerna är barnbarn till den kände samiska fotografen Nils Thomasson (googla så hittar ni de mest fantastiska bilder)
Förra året var vi i Danmark, året innan det i Åre, och året innan det i Mittådalen. I år var det Östersund som gällde.
Vi körde upp från Norrtälje tidigt på fredagsmorgonen. Egentligen hade vi tänk ta en bil, men med sju personer insåg vi att det skulle bli lite trångt i sex-sju timmar, så det fick bli två bilar. Jag tror att Adam snackade hela vägen, men med musik i  hörlurarna och en skön kudde var det inga problem för min del. Och ett par glasstopp höll humöret uppe.
Så kom vi fram, och checkade in i stugan där vi skulle bo. Adam, mamma och styvpappa i ett rum, Johan och Anders i ett rum, jag på soffan i vardagsrummet, och Carro på madrass på golvet.
Sedan var det bara att invänta alla.
Det är kul med de här träffarna. Att ses vart fjärde år är ganska lagom. Hade det varit varje eller vartannat år hade det inte känts lika speciellt, och uppslutningen hade troligtvis inte varit lika stor. Nu kommer släktingar från Norge, Danmark, Usa, och från alla olika håll i Sverige. Det är en stor händelse, och hela helgen ägnas åt detta.
Först välkomstträff på fredagen, med en renklämma (tunnbröd med bla renkött) och kaffe/te. Namnlappar och pressentation av tidsschema och program för helgen. Så lite fritid innan kvällsmaten (Renskav!).
Hälsa på alla, kända och okända människor. Vissa ansikten är mer bekanta än andra, och många nya småknoddar har tillkommit. Under fredagskvällen fanns gott om möjligheter att återknyta till varandra. Vad gör du nuförtiden? Vems barn är du? Vars ä ni fra då?
Så kom lördagen, och den mest fullspäckade dagen mer olika programpunkter. Frukost, och sedan ner till museet Jamtli, där det bjöds på föreläsningar om släktens historia, och då främst Nils Thomasson. En film, men också släktingar som minns. Huvudpersonen var farbror/morbror Lars, den enda från sin generation som fortfarande är i livet. Nils Thomasson var hans far, och han delade en hel del anekdoter och minnen om både sin far och mor.
Därefter var det en av kusinerna, Ingrid, som bedrivit lite släktforskning, som talade om släktens matriark, Lussi Lars, eller Lucia Larsdotter. En häftig kvinna på många sätt.
Så till kvällen var det dags för träffens höjdpunkt, den stora festmiddagen. Ren, naturligtvis, från de egna renarna, och massa annat gott. Och en underbar stämning, dans och musik. Jag gav väll upp vid tvåtiden på natten, och jag var bland de tidiga.
Så på söndagen var det dags för avfärd igen. Jag hann med en högmässa i Östersund, kyrknörd som jag är, innan vi åkte neråt landet igen.
Nu är det fyra år till nästa gång. Vart vi ska vara återstår att se. Det lutar mot Gotland eller Snåsa i Norge, men inget är vad jag vet bestämt än.
Avslutningsvis bjuder jag självklart på lite bilder:

Glasspaus! Jag smaskar på en Magnum

Titt på bilder från tidigare släktträff

Lillebror Anders och fosterssyster Carro lite trötta efter tidig morgon och lång bilresa

Lördagens lunch, varmrökt lax!

Föreläsningsdags

Lillebror hälsar på en annan nära släkting

Lillebror, styvpappa, mamma och styvbror

Dags för gruppfoto

Enbart kusinerna

Storebror André hälsar på en av träffens yngre deltagare

Och så en bild på söta Adam. Han gillar inte kroppskontakt,
men under bilresan hem när han trodde att jag sov
så höll han mig i handen för att själv försöka sova

Katt vs halsduk

Om man ska gå ut, men känner att man vill skydda nacke och axlar lite extra, kanske från kyla eller vind, vad ska man då välja? Katt, eller halsduk/liknande plagg?

Låt oss titta på fördelarna resp. nackdelarna med att välja katten:

Fördelar:

1. Konstant och jämn värme. Katten håller en temp på 38-39°. Den blir inte svalare om det är kallt, och inte varmare om det är varmt.*

2. Självhäftande! Man slipper krångel med knappar, knytningar, dragkedjor, dra-över-huvudet. Katten håller sig kvar av sig själv!

3. Nackmassage! Ett konstant spinnande, trampande och buffande ger en skön massage.

4. Utseendet - Hur coolt är det inte med en katt på axlarna?

Nackdelar:

1. Förlustrisken. Katter är ganska så självständiga varelser - vill den inte ligga kvar, så gör den inte det.

2. Icke allergivänlig. Pälsdjursallergiker är i de flesta fall känsliga för katter. Pga detta kan katter inte heller medföras överallt.

3. Ljud - Spinnandet och jamandets baksida, om man inte gillar detta.

4. Klor. Aj.

* - förutsatt att man inte är ute väldigt länge i extremtemperaturer...

Konsumtionssamhället och Kyrkan

Allt oftare känner jag att många har den föreställningen att andlighet, Gud, tro och kyrka, är något som kan och ska konsumeras, något som man köper sig till och investerar i.
Jag tror att detta kan vara ett av kyrkans stora problem. Människor kommer, och fostrade i konsumtionsandan förväntar sig att finna en färdigpaketerad lösning som direkt matchar alla deras behov (för kunden har alltid rätt), och när de inte omedelbart finner detta ger de upp och hoppar på nästa tåg.
Ibland känns det som om kyrkan själv också tror att det ska vara på detta sätt. Vi måste möta konsumentens efterfrågan. Konsumenten tycker det är för krånglig liturgi, ja då drar vi ner på liturgin. Konsumenten tycker det är för mycket orgelmusik, ja då tar vi bort den. Konsumenten tycker det är svårt det här med synd och skuld, ja då försöker vi klä om det och ta bort det.
Missförstå mig inte nu! Jag tycker absolut att kyrkan måste vara lyhörd för människors behov och lyssna. Det är kanske en av de viktigaste saker vi kan göra som kyrka. Men jag tror inte att det är bra att ständigt försöka tillfredsställa allas önskemål och ständigt vara tillags. Då riskerar vi att urvattna allt, och kanske också göra människor en björntjänst. Jag tror att många som kallar sig sökare är ute efter just någonting annat än det vardagliga stressiga och snabbt tillfredsställande. Men kanske vet man inte om det själv.
Jag menar inte alls att som någon slags allvetande översittare tala om vad folk vill ha egentligen, inte alls. Nej, jag menar bara att vi inte ska vara så snabba i mötet med andra, att vi tror att det första vi hör egentligen är vad som sägs, och omedelbart ge en snabb respons och "lösning".
Som om en person skulle komma och säga "Jag är så stressad och har ett hektiskt liv, så jag tänkte att kyrkan kanske skulle vara en bra plats som omväxling, men högmässan, den är ju så långtråkig och svårbegriplig, högtravande och seg". Vad kan vi då ge för respons? Jo, vi kan antingen hålla med, kanske börja prata om att förändra musiken till något mer modernt lovsångsaktigt, dra ner på liturgiska moment, dra upp tempot och göra det mer anpassat till önskemålet. Eller så kan vi kanske fundera på vad som ligger bakom att personen ifråga tycker att något är segt, tråkigt och svårbegripligt. Kanske är det ovana? Om livet annars är hektiskt kan lugnet kännas främmande och konstigt. Kanske är det okunskap? Känner man inte till varför vissa saker görs och sägs så kan det bli väldigt märkligt. Eller så är det helt enkelt så att det behövs en förändring. Men jag tror det är viktigt att tänka ett extra varv.
Sedan tror jag, som jag nämnt tidigare, att det absolut finns behov av olika typer av gudstjänster, och olika uttryckssätt. Alla är inte lika, och alla uppskattar inte samma saker. Men vi måste också våga bjuda in till att pröva, och inte ge upp för första bästa motstånd när vi inte gillar något. (Jag vet tex att jag ogillar såkallade lovsångsgudstjänster och liknande, för jag har varit på typ tusen och prövat massor, och det är inte min grej. Men jag viftade inte bort det efter första gången)

För att komma tillrätta med detta tror jag att nyckeln ligger i att få människor att sluta se sig som konsumenter av kyrkan, och istället göra dem till den del av kyrkan som de faktiskt är. Och vi som känner oss som kyrka måste våga ställa motfrågor. Tycker du inte om det här, varför? Hur tänker du då? Vad tror du det beror på? Och vi måste våga tala om våra egna erfarenheter, bjuda in våra perspektiv. Okej, du gillar inte det här, av den och den anledningen. Jag hör vad du säger och kan sätta mig in i ditt perspektiv, men låt mig nu berätta hur jag tänker. Våga också föreslå att man prövar igen och igen, istället för att försöka fixa med en ny lösning. Och framförallt; sluta tänk att man måste fixa saker och vara till lags jämt!

Här ligger en hund begraven

Idag har jag kroppsarbetat lite. Jag har grävt en grav, och begravt min hund.
Det borde ha skett för länge sen, hon dog ju i mars och då var det ju fortfarande vinter. Men när det tinade upp... Jag kunde liksom inte, och urnan stod kvar.
Men så idag blev det av. Äntligen.
Tror jag behövde få göra det helt själv, nu när jag var ensam hemma.
Så nu är det gjort. Det var ganska svårt rent fysiskt, spett och spade med torr och stenhård jord, men psykiskt kändes det som en lättnad.
En fin grav med hennes favoritleksak blev det också.

Återkomst till Taizé - två veckor

Nu har det varit ett ganska så långt uppehåll på bloggen för min del, men det blir det ändring på från och med nu. Största anledningen till bloggtorka har varit att jag spenderat ett par veckor i Taizé, där dator och internet inte är så hög prio. Inte alls faktiskt.
Så det får bli vad detta nystartsinlägg får handla om!

Vi, det vill säga Norrtäljegänget, som blev Norrtäljeduon bestående av mig och Rebecka, åkte ner tillsammans med härliga Örsa, som vi lärde känna under deras helgläger med taizétema. Det blev väldigt lyckat, och oj vilket härligt gäng måste jag säga!
För mig och Rebecka kan man väll säga att resan startade redan på fredagen. Resfebrig som jag alltid blir (märkligt, jag reser ju faktiskt en del och borde börja bli van tycker man) lyckades jag knappt äta eller sova torsdagen till fredagen. Upp tidigt och hade bara packning och resandet i huvudet. Sedan möta upp Rebecka på kvällen och buss ut till Örsundsbro, där vi fick supergod grillad mat, och sedan filmmys i kyrkstugan, innan det var dags för ett par timmars sömn. Vi sov på golvet, så helt bekvämt var det kanske inte, men för mig funkade det helt okej. Sedan upp vid fyra, och hoppa på bussen. Lite mer än trettio timmar tar bussresan ner till Taizé. Natten genom Tyskland är den värsta biten, och återigen blev det inte mycket sömn, kanske 1-1,5 timme totalt under natten. Men så närmade vi oss äntligen. Vad lyckas busschauffören med då? Jo, han kör fel och hamnar på massa småvägar på den franska landsbygden. Jippie... Vi lyckades hitta rätt tillslut, och vi tog oss fram. Visserligen missade vi lunchen, men ärligt talat så var det ingen jätteförlust.
Barack lyckades vi få också, och jag lyckades snappa åt mig förmiddagsjobbet Welcome on the Field, som innebär att man går omkring på området och kollar så att allt är som det ska, att alla hittar till sina jobb och bibelintroduktioner och följer schemat, och att allt är okej. Blev dessutom igenkänd som ez-permanent (Permanent kallas de volontärer som stannar en längre tid i Taizé) av den broder som hade ansvaret för jobbet, så jag och en gammal bekant, Franz, blev satta i circulation-team, vilket mest innebar att gå omkring bland bilarna på parkeringen och kolla om det fanns något som såg misstänkt ut (lokala bilar som inte borde vara där, potentiella tjuvar och liknande), kolla området kring Oyak så att ingen tex stod där och rökte på, och lite sådana saker. Inget sådant inträffade som tur var, utan de flesta personer vi mötte var sådana som var lite vilse och inte visste vart de skulle för sin bibelintroduktion eller liknande. Vi hade en del lite mer dramatiska incidenter förvisso: En ung tjej som låg utanför kyrkan, och som inte mådde bra. Hon nämnde något om hjärtklappning, och vi kunde hjälpa henne att ta sig till sjukstugan, så det kändes bra.
En annan dag såg vi en bil som stod parkerad lite märkligt och med varningsblinkers påslagna, precis utanför butiken. Märkligt tänkte vi, och gick för att kolla läget. Ingen var i närheten, men så såg vi något som rörde sig i bilen. Det var ett litet barn, kanske i tvårårsåldern, som kröp omkring helt fritt därinne. Detta gjorde att vi fick lite panik både jag och Franz. Dels så vet jag inte hur det är med tvååringar i er närhet, men de flesta jag har mött kan få för sig att pilla/vrida/trycka/dra i det mesta, och kanske särskilt i det som ser ut som knappar/spakar/nycklar osv. Inte helt säkert att lämna i en bil med andra ord. För det andra, och nästan ännu värre, så var bilen ställd mitt i den gassande solen, och det var lätt över trettio grader ute. En bil blir stekhet på bara minuter. Fönstret på förarsätet var nerhissat kanske ett par centimeter, knappast tillräckligt, och dörrarna var låsta. Vi började desperat titta oss omkring efter ägaren till bilen. Eftersom barnet verkade piggt så var det inte helt akut. Vi fick hjälp av en fransk kvinna att kommunicera med barnet. Men vi började överväga hur vi skulle kunna krossa rutan om det skulle bli nödvändigt. Efter ett par minuter kom det dock en fransk kvinna ut från butiken. Hon verkade inte alls förstå varför vi var så uppjagade, och hon menade att hon bara varit borta max fem minuter, och att ACn hade varit på (bilen var avstängd..). Så det blev inget dramatiskt slut, men lite läskigt var det.
På eftermiddagarna hade jag bibelintro, lett av fr. Francis. Tre av de fyra bibelintron jag har haft på fältet har varit ledda av honom. Jag vill inte gnälla, han leder väldigt bra bibelintron, men kom igen, någon annan kunde det väll varit, för omväxlings skull? Återigen blev jag igenkänd som ex-permanent, och en av dagarna, bara minuter innan vi ska börja, kommer han fram till mig och frågar om jag kan tänka mig att säga något dels om att vara i tystnad några dagar (en möjlighet som finns) och dels något om att stanna längre som volontär/permanent. Jag fick alltså helt oförberedd kliva upp inför en grupp på kanske hundra personer, och berätta lite kort om mina erfarenheter. Tyckte jag klarade det rätt bra.

Att vara tillbaka kändes faktiskt bra. Lite märkligt att inte vara där i rollen som Permanent, och det tog lite tid att släppa det. Att tillexempel se någon ha vattenkrig eller gå utan tröja, och inte känna att man behövde gå fram och säga åt dem. Eller att hänga på Oyak på kvällen utan att känna att man inte borde vara där egentligen. Men det gick bättre än väntat.
Men självklart finns det en stor saknad. De fem månader jag bodde där betydde mycket för mig, och jag saknar många saker. Jag saknar gemenskapen, att varje dag ha människor som man lever tillsammans med. Här hemma kan man leva nära varandra, men ändå så åtskilda. Man lever parallella liv istället för i gemenskap. Jag saknar att aldrig behöva känna sig ensam (när jag var där kunde jag dock ibland sakna avskildhet!), utan ville man vara social fanns det alltid någon. Behövde man en kram, ett skratt, ett utbyte av tankar, någon att gnälla lite hos, så gick man bara och hittade någon. Och det fanns ingen prestige eller dolda avsikter hos den andre.
En person frågade mig en gång när vi talade om Taizé, om vi som levde så tätt inpå varandra aldrig hade konflikter. Jo, visst fanns det, men förvånansvärt få skulle jag vilja säga. Med tanke på att vi bodde runt femtio-sextio tjejer ganska tätt tillsammans, från olika bakgrunder och kulturer, och ibland utan ett gemensamt språk. Jag tror att det låga antalet konflikter har att göra med att man lär sig släppa garden ganska så snabbt, för att det är nödvändigt. Man lär sig att för att vi ska kunna leva tillsammans, måste vi förhålla oss till olikheter, och hantera varandra. Om jag stör mig på något måste jag ta tag i det, och bestämma mig för om det ä något som känns så pass viktigt att jag vill ta upp det med den andre, eller om jag inser att konflikten ligger i mig själv, och är något jag måste lära mig att leva med och släppa. Insikten om att alla inte tänker, tycker och känner som jag.
Vidare så saknar jag den dagliga rytmen. Morgonbön, frukost, jobb, middagsbön, lunch, jobb, fritid, kvällsmat, kvällsbön. Framförallt bönerna som gav en energi och ett fokus till livet.
En viktig grej som jag tror bidrog till att jag mådde bra i Taizé, är känslan av att bidra, att vara behövd. För ärligt talat, alla jobb är inte roliga och spännande. En del är skitjobbiga, tråkiga, och uttröttande. Men man har också känslan av att vad man gör är bra och viktigt, att det bidrar till något.
Sedan saknar jag också de regelbundna samtalen med min kontaktsyster. Samtal som ibland varade i tio minuter, och ibland en timme, och som kunde handla om allt från glädje och skratt till sorg och bekymmer. Jag hade tur och fick en väldigt bra kontaktsyster, jag vet andra som inte haft lika tur, men jag tror också att det handlade om att jag kanska tidigt valde att ta risken att vara väldigt ärlig och inte försöka förställa mig och mina tankar, något som jag i efterhand är väldigt glad för. Vi fick en fin kontakt, och nu när jag var nere så träffade jag henne igen och vi hade ett kort samtal, och hon ordnade också så vi fick ett par samtal under min andra vecka, min tystnadsvecka.

Jag är väldigt glad att det blev en resa i år. Det hängde ju löst ett tag. Till nästa år måste jag med flera jobba på att Norrtälje församling ordnar en egen resa. Jag personligen har inga problem att haka på tillexempel Örsa, för det var fantastiskt. En bra grupp att åka med på alla sätt. Men jag tror att det finns många som skulle vilja åka och som skulle uppskatta det, fast de kanske inte vet om det.
Jag ska också försöka jobba mycket mer med taizéarbetet överlag i församlingen, och styra upp våra taizéböner.. Jag har lite planer, och hoppas också på lite hjälp och stöd från ett par olika håll nu till hösten också.
Jag pratade också lite med br. Matthew om detta. Han föreslog bland annat att jag skulle försöka jobba för en resa med framförallt de som är ansvariga för taizébönerna, och för de som går på dem, dvs de vuxna som går på dem. Vi får se hur det går.
Återigen, för egen del är jag inte så orolig. Känner jag att det inte funkar, kan jag lägga ner och söka mig någon annanstans. Men jag känner ju att det finns så många möjligheter och så mycket potential i församlingen, så jag vill verkligen att det ska bli något bra utav det. Det gäller bara att få med alla andra på spåret. Lite energi, engagemang, våga satsa lite och positivt tänkande. Jag ska se vad jag kan göra...

Avslutningsvis lite bilder:

Åka buss i lite mer än 30 timmar, kul kul kul

Kö till lunchen

Frukost taizéstyle: Bröd, smör, choklad och sockerte

Sånghäfte och sångblad

Jättefullsatt kyrka

Äta kvällsmat taizéstyle, sittandes på marken

Under tystnadsveckan finns möjlighet att hålla på med lera. Detta blev min skapelse

Bebisdagar

Igår och idag har varit dagar som man kan ge temat bebis. Igår var det djurbebisar det handlade om, närmare bestämt en kull med fyraveckor gamla hundvalpar. Sötare är svårt att hitta, och man får tvinga sig till självbehärskning för att inte kidnappa allihop och ta med hem.
Men vi hade inte valpköp som mål, utan vi var där för att hälsa på en vän. Inga valpar ska införskaffas, inte just nu i alla fall. Men någon gång i framtiden så..
Jag älskar verkligen djur, och är uppväxt med hundar och med mera, så jag vill verkligen ha egen hunds så småningom. Men just nu får jag nöja mig med de djur som finns i föräldrahemmet.

Asså, liiiite söta va?

Dagens bebistema kom från ett helt annat håll. Telefonen ringde här hemma hos min mamma, och hon svarade. Det var en gammal vän till familjen, Chribbe. Han bodde granne med oss när vi bodde i Åkersberga. Då var han runt fjorton år och brukade vara lite barnvakt åt mig och min lillebror. Idag är han närmare trettio. 

Jag hörde samtalet lite halvt, från mammas sida.

"Måste du berätta något, jaha, vad är det då?" Hon lät lite nervös, och med rätta, han har nämligen haft en förmåga att ställa till det för sig och hamna i kniviga situationer.

Sedan hörde jag bara ett litet glatt skrik.

"Ska du bli pappa!?"

Japp, så var det. Lille Chribbe ska växa upp och bli förälder, haha! Vad ska man säga? Har en känsla av att han kommer bli värsta hönspappan... 

Så, i januari är det beräknat. Hoppas allt går bra!

Sommarfeeling overload

Idag har det varit en såndär riktig supersommardag på riktigt, extremt. Strålande sol, klarblå himmel. Jag tog en tur i hästhagen och fann en hel mängd smultron, som jag trädde på strån. Hästarna förundrades över vad jag pysslade med, men visst blev det en mysig stund.
Smultronen fick ju sedan bada med lite mjölk.
Detta är faktiskt lyx på riktigt!

Om du fick göra ett sommarprat...

... Vad skulle du då prata om?
Det är en intressant fråga. Om du fick 1,5 timme att tala om vad som helst, vad skulle du tala om? Något personligt, viktigt, fantastiskt och betydelsefullt. Det låter lätt men samtidigt så fantastiskt svårt.
 Jag tror nog att jag ändå skulle tala om det som jag skriver om här på bloggen. Om min relation till vad som anses normalt, om tro, och att vara udda.
Sedan måste man ju ha en spellista. Runt 12 låtar, gärna med en personlig koppling och eftertanke, något som passar med det man talar om. Jag tyckte det kunde vara kul att sätta ihop en lista. Det är faktiskt svårare än vad man tror. Jag lyssnar faktiskt väldigt sällan på musik. Väldigt sällan. När folk börjar tala musik står jag ofta som ett frågetecken. Men jag lyckades sätta ihop en lista med Sju låtar. Blandade och sjukt bra artister. För man får ju helst inte ha alltför lika musik heller...
Så, under mitt sommarprat skulle jag spela följande:

- Teapacks: Push the Button
- Kimya Dawson: Same Shit/Complicated
- Edith Piaf: La Marseillaise
- Michael Jackson: Will you be there
- Cristopher Tin: Baba Yetu
- ByeAlex: Kedveseme 
- Allan Edwall: Familjeporträtt

Låtarna är inte i ordning, och klickar ni på dem kommer ni till en youtubefilm. Jag rekomenderar för övrigt Kimya Dawson starkt. En fantastisk kvinna med mycket bra, konstig, underbar, tänkvärd, knasig och trallvänlig musik! Men självklart är de andra låtarna fantastiska också, och absolut värda att lyssna på.

..Och lite midsommar också

Tänkte att jag kanske kunde skriva något om midsommarfirandet också. Det blev ju faktiskt lite av en traditionell midsommar för mig i år. Annars brukar det bli lite si och så med "vanliga" traditioner i min familj. Antar att det beror på att den förändras lite titt som tätt; från klassisk kränfamilj till skiljsmässofamilj, till nya familjer.
Förra året var jag som sagt i Taizé, och då firades midsommar tillsammans med diverse nationaliteter som ville uppleva det här märkliga svenska, dansa kring en gigantisk penis och sjunga sånger om grodor utan svansar...

Men under midsommar i år så var familjen här i Norrtälje inbjudna till några grannar. Först var det sillunch, och dans kring stången. Sedan var det hem en sväng och ut med hundar och så, innan firandet fortsatte på kvällen med grillning och trevligt fram till midnatt ungefär.

Absolut roligast att se igår var Adam, min fosterbror. Han är ju ofta ganska ovillig till det mesta, och blir ofta stressad och obekväm i nya sammanhang och när det är mycket okänt folk. Han har ju både Asbergers och Adhd, och ganska mycket bagage från tidigare, vilket inte är lätt.
För att vara på den säkra sidan tog vi med hans iPad och sa att om det är så, finns möjligheten att gå undan och hålla på med den istället.
När vi kom dit visade det sig att det fanns två killar i tioårsåldern där. Och gissa vad? Inom tio minuter hängde han med och spelade kubb! Seda fick han följa med och köra fyrhjuling, och lyckan var gjord! Det var helt fantastiskt roligt att se. Han fick äntligen chansen att bara vara barn, och faktiskt leka, på riktigt, utomhus och med andra barn! Underbart!
Han log, skrattade, lekte och pratade.
När vi skulle åka hem efter lunchen och gå ut med hundarna ville han absolut inte följa med hem, utan stanna och leka. Mamman till ett av de andra barnen föreslog att de kunde åka en sväng med fyrhjulingen, och Adam svarade "Ja, det låter kul!". Ni fattar inte hur stort det är. Helt otroligt! Och på natten när det var dags att cykla hem, var det första han sa: "Kan jag komma hit igen och leka någon annan gång?" Jag blir tårögd!