Ber först och främst om ursäkt för bloggtorkan, igen. Har en del inlägg på gång, men det har inte gått hela vägen fram, men det kommer, jag lovar!
Men nu till dagens inlägg.
Jag stöter ofta på personer eller grupper som menar att man tillhör en privilegierad grupp och tillhör någon slags maktstruktur om man kallar sig kristen. Att kalla sig kristen i dagens Sverige, det är inga problem, tvärtom, det är lätt att vara kristen.
Jag tror att många av dem som uttrycker sig såhär har en ganska ensidig och många gånger förlegad bild av kristenheten i Sverige. Man kanske lever kvar med föreställningar om den pompöse gubbprästen i predikstolen som styr sin församling med järnhand. Eller så ser man en mystisk sekt där alla medlemmar är hjärntvättade och där allt bara går ut på att tvinga in "vanligt folk" i deras gemenskap, ofta genom att dunka bibeln i huvudet på dem.
Och de som är kristna, de är ju det för att deras föräldrar och omgivning tvingat in dem i kyrkan, eller? Och som kristen träffar man ju aldrig den "vanliga världen" utan umgås enbart med andra kristna, och kan därför aldrig bli ifrågasatt..?
Fast riktigt såhär ser det ju inte ut. Inte i de allra flesta fall skulle jag vilja påstå.
Jag kan mest tala från mitt eget perspektiv, som aktiv i Sv.Kyrkan. Jag möter visst personer som är uppvuxna med kyrkan, som har troende föräldrar osv. Men jag möter lika ofta (inkl mig själv) personer som inte är det. För båda grupper har tron varit en utmaning som mer eller mindre skavt mot förväntningar från omgivning och samhälle.
Min egen tro började väckas i tonåren, utan yttre påtryckningar (läs: tvång från andra individer). Tvärtom var jag livrädd för att berätta om mina funderingar kring Gud, min tro och livsfrågor, just för att jag kände att omvärlden var ytterst misstänksam och skeptisk till alla former av religion, eller åtminstone organiserad sådan. Jag själv också. Men jag ville ändå pröva det här med kyrkan och se vad det var.
När jag väl lyckades smyga iväg till kyrkan, gjorde jag det utan att berätta för någon. Sedan blev det att jag gick tillbaka, vecka efter vecka. Det var ingen som övertalade mig. Men det tog över ett år innan jag vågade erkänna för min icke-kyrkliga omgivning att jag hade något med kyrkan att göra, och att jag kallade mig kristen.
Jag har varit ganska mycket i många olika kyrkliga sammanhang. Sällan har jag upplevt att någon kristen eller någon kyrklig representant försökt tvinga på någon tro eller hotat på något sätt. Sällan har det varit kommentarer om någon annans livsval, varken inomkyrkligt eller utomkyrkligt, positivt eller negativt. I sakfrågor, javisst, men inte på ett personligt plan. Däremot får jag själv och andra jag vet ofta utstå spott och spe, blir pålagda fördomar och åsikter som inte stämmer, och tvingas i försvarställning av personer som kallar sig ateister. Inte i debatter vi själva valt, inte i officiella sammanhang på något sätt. Nej, det kan vara i skolan, på busshållplatsen, på jobbet, av den egna familjen. En främling ser att du bär ett kors runt halsen, och tar sig rätten att verbalt attackera dig. Det är inte helt ovanligt, faktiskt. Jag vet fler personer än jag som tyckt eller tycker att de måste smyga med sin tro för vänner och familj.
Det krävs mycket mod och styrka för att våga visa eller tala om att man går i kyrkan. Man får nästan räkna med att bli ifrågasatt och förväntas kunna ställa upp och ta diskussioner om allt hela tiden.
Jag har varit med om att personer i ungdomsgrupper bett ledare att inte skicka hem saker till dem, som information om läger och terminsstarter, för att de är rädda. Jag har varit med om att en annan ungdom blivit uppringd och tvingats gå hem när dennes förälder fick veta att hen var på kyrkans ungdomsgård. Observera att detta gäller personer som oftast inte sagt sig ha en uttalad tro, utan som enbart befunnit sig i ett sammanhang där kyrkan varit inblandad.
Nej, det är inte alltid lätt att vara kristen i Sverige idag.
