Tiden går fort. Nu är vi mitt i december, och julens högtid närmar sig med stormsteg.
Liksom många andra har jag inte kunnat undgå debatter om barn och religion, barn och kyrka, som blommar upp varje år i samband med advent och skolavslutningar. I år har ju till och med svt:s julkalender "Mysteriet på Greveholm, Grevens återkomst" fått sig en släng av sleven och blivit anmäld för att det visar barn ockultism. Det är spännande på många sätt.
Jag har följt julkalendern, och när avsnittet då Saga försöker få kontakt med spöken visades, så reagerade jag också. Inte negativt, mer frågande. Vad som väcktes hos mig var frågan om vad som hade hänt om man istället hade visat säg ett kristet barn som bad till Gud. Hade det inte fått starkare reaktioner från föräldrar och omgivning. Som det ser ut i debatter på diverse forum idag tycker de flesta föräldrar att det är löjligt att haka upp sig på att ett barn "leker". Hade samma föräldrar ställt sig likadan position gällande exempelvis bön?
Det säger något om hur man ser på det här med religion. Och hur man visar religion för barn.
För det första olika religiösa uttrycks status. För mig är det Saga gör ett uttryck för religion. Hon tror att spöken och andar existerar, och hon tror att vad hon gör sätter henne i kontakt med dessa. Att se detta som religion kräver inte att man själv har samma tro, det har inte med någon typ av erkännande av spöken och andar att göra. Studiet av religion har ju faktiskt ingenting med den egna konfessionen att göra. Det vi ser är ett barn med en tro. Hur vida hennes tro och metoder är "sanna" eller inte har inte med saken att göra och är fullkomligt onödiga inlägg i debatten.
Men denna religion har av tv reducerats till någon slags lek, och då är det okej att visa i tv. "Alla vet ju att det inte är på riktigt", som ett argument lyder. Återigen, det spelar ingen roll vad som är "på riktigt", "sant" eller liknande. Uttrycken visar på religion. En person som utför en praktik utifrån en föreställning om en transcendent verklighet. De flesta skulle kalla det religiöst.
Jag anser att det är djupt respektlöst att reducera religiösa uttryck till "lekar".
Men jag tycker att det är bra med religion bland barnprogrammen. Så länge det tas på allvar och inte reduceras till lek vill säga. Varför inte visa lite mer vardagsreligion? Barn som ber kvällsbön innan de går och lägger sig, eller som går i kyrkan på söndagar. Eller barn som bär sjal och går i moskén. Eller firar sabbat med familjen. Och inte göra någon stor sak av det. Precis som man börjar införa naturliga inslag av regnbågsfamiljer utan att göra en stor sak av det. För det finns religion i vårt samhälle. Det finns barn som tror på Gud, det finns barn med religiösa familjer. Barn har redan en relation till det religiösa. Men av någon anledning så har religion blivit någonting som man inte kan visa. Man ska nämligen inte påverka barn, inte åt något håll.
Det vore intressant att försöka sig på att uppfostra ett barn utan påverkan från någonting. Om vi placerar alla nyfödda i en liten stängd låda och släpper ut dem när de de fyllt 18 och låter dem "välja själva" då, det skulle ju gå jättebra, eller hur?
Nej, man kan inte "skydda" barn från påverkan och intryck, och jag anser inte heller att vi bör göra detta. Vi bör uppfostra våra barn efter bästa förmåga, och vi bör låta dem möta olika saker i livet. Efter bästa förmåga ska barn fostras till tänkande, reflekterande, öppna, men kritiskt tänkande individer. Vi kan inte forma ett samhälle med begränsningar och instängdhet, där allt vi inte känner till är farligt. För om vi öppnar oss, så kan det visa sig att det främmande inte var så farligt, och våra barn, de kommer klara sig och växa upp till hälsosamma vuxna.
