Hem till kyrkan

Gissa vem som har flyttat in i sitt nya studentrum? Jo, jag!
Det ska bli fantastiskt skönt att slippa pendla en enkelresa på rund två timmar varje dag. Sedan ska det också bli skönt att få ett eget ställe att bo på lite mer permanent. Hur länge det blir vet jag ju inte, men det är i alla fall stor skillnad mot hur det har varit tidigare. De senaste åren har jag haft en begränsad tid på de platser jag bott, jag har vetat ganska exakt när jag flyttar in när jag också skall flytta ut. Först Göteborg, 10 månader, sedan folkhögskola 3 terminer, och efter det Taizé i 5 månader. Och såklart mammas hus i de korta perioderna emellan.

Kyrkofönster från Försoningskyrkan i Taizé - Frankrike

Tillfälliga boplatser, nya lärdomar och nya vänner. Sedan har jag också haft lyckan att få resa en del under denna period, Armenien, Frankrike, Italien, Tyskland, bland annat. Och det har varit fantastiskt roligt och härligt. Det har varit några underbara år, och jag har lärt mig massor, sett massor och utvecklats massor. Men på många sätt har det också varit lite påfrestande. Jag har ibland saknat att ha en riktigt fast punkt, en plats att känna mig riktigt hemma, att tillhöra och veta att det varar.
Men var jag än har varit, för längre eller kortare tid, har jag haft kyrkor och kyrkorum, kapell och liknande omkring mig. De har varit viktiga, kanske mer än vad jag har anat.
När jag kliver in i en kyrka eller ett kapell, är det lite som att komma hem. Det är tryggt att veta, att jag hör hemma i kyrkan. För det är verkligen så jag känner. Ibland sitter det djupt inne, men någonstans är jag medveten om det, att kyrkorummet också får vara mitt hem. För kyrkobyggnaden är tillägnad Gud, och vi är alla Guds älskade barn, så kyrkan är vår plats.

St. Peterskyrkan i Rom

Det spelar egentligen ingen roll om det är en ny kyrkobyggnad för mig, en som jag aldrig har besökt förut. När jag stiger in, visst blir jag ofta imponerad av arkitektur, beundrar konsten eller låter mig distraheras, men det är trots alla inte riktigt som att gå in i vilken byggnad som helst. Jag är, oavsett tillfälle och anledning för vistelsen i kyrkorummet, medveten om det sakrala, det heliga, som ges utrymme.
Ett populärt uttryck "Home is where your heart is", tycker jag ger ord åt detta på ett alldeles utmärkt sätt. För vart bor Guds ande, om inte i våra hjärtan? Om kyrkan ger utrymme för Gud, ges vi som Guds barn, ett utrymme i kyrkan. Vi är arvingar, kyrkorummet är vårt hem.
Det är tryggt att veta, när man känner sig lite vilsen och bortkommen, att det finns kyrkor att söka sig till. Ett kyrkorum där man kan stanna ett par minuter och hämta andan, där man är hemma för ett tag, innan vi åter kallas ut i världen (vilket återges så fint i sv.ps 288, Gud, från ditt hus, vår tillflykt, du oss kallar)

Ett enkelt krucifix i den lilla bykyrkan i Taizé

Oavsett var i världen vi befinner oss, kan en kyrkobyggnad bli en plats som väcker känslan av hemma i oss.